Ladda ned som PDF - SAU

höjd över havet ligger enligt ekonomiska kartbladet (12I 0a
Fjuckby) mellan 35 och 40 m.
I samband med isoleringen minskar andelen tallpollen
kraftigt samtidigt som alpollen ökar. Detta är ett vanligt förekommande
fenomen i samband med isoleringslagerföljder,
beroende på att tallpollen är lättflytande genom sina
luftsäckar. Innan isoleringen har tallpollen med hjälp av ytströmmar
kunnat föras in i stora mängder i öppna laguner
från den utanförliggande skärgården, och därvid kunnat
överskugga pollentillförseln från den lokala strandskogsvegetationen
(M.-B. Florin 1945, 1957). Skärgårdslandskapet
torde bestått av ett bälte tallskogsbeväxta öar utanför en
inre skärgårds- och fastlandszon. Parallellt med att tallpollen
minskar ökar pollen av al. Detta anser M.-B. Florin
(1957) inte behöver betyda att vegetationen har förändrats,
utan att strandskogen kan ha haft i stort sett samma utseende
under lagunstadiet som under det första insjöstadiet,
endast med den skillnaden att tillförseln av tallpollen
minskats. Vid Lilla Hjortronmyren sker i samband med
isoleringen också en markant ökning av pollen från vide
(Salix spp.) som ingått i strandvegetationen. En annan
märkbar förändring är minskningen av almpollen, vilket
kan ha samband med det s.k almfallet, daterad i norra
Uppland till cirka 4500 BP (Robertsson & Persson 1989).
Zon HJ-3 (122,5–67,5 cm). Cirka 3500–2400 BP.
Tall-ekblandskog, röjningsfaser med småskaligt bete
och odling
Området övergår till att bli en del av fastlandet, vilket sannolikt
har skett under bronsålder (Risberg opubl.). Skogsvegetationen
domineras av tall, särskilt på hällmarker och
jordar med tunt jordtäcke. Ett rikt inslag av björk har förekommit,
men också ekblandskog med ek, lind, ask, alm och
lönn, såväl som hasseldungar, innanför vidsträckta
alsumpskogar på lägre nivåer.
Zonen avspeglar också ett igenväxningsskede av Lilla
Hjortronmyren, med avsättning av kärrtorv. I och i anslutning
till kärret ökar pollen av björk och al kraftigt, vilket
avspeglar att Lilla Hjortronmyren övergår till ett al-björkkärr.
En tillfällig nedgång av vitmossporer och en kraftig
ökning av fräkensporer (Equisetum spp.)i mitten av zonen,
kan tyda på att igenväxningen av kärret kan ha avbrutits
genom förändring av kärrets hydrologi. Genom i stort sett
hela zonen förekommer också rikligt med pollen av kråkklöver
(Potentilla palustre) och vattenklöver (Menyanthes
trifoliata). Kråkklöver är en utpräglad kärr- och vattenväxt
liksom vattenklöver, men den senare spelar en viktig roll
vid igenväxningen av sjöar och kärr, där den ofta växer i
gungflyn. Med sina långa och sega stjälkar kan vattenklöver
växa utåt mot öppet vatten och däremellan binda andra
växtdelar, slam mm och på så sätt bilda ny gungfly. Eftersom
också pollen av vit näckros hittats tyder det på att kärret
delvis måste haft en öppen vattenspegel, eftersom näckrosorna
är rotade i bottnen och sänder upp blad som flyter
på vattenytan.
Svaga, men tydliga tecken, som avspeglar antropogen
påverkan, har hittats på mellan 100 och 70 cm i lagerföljden.
Enstaka pollen av en förekommer i stort sett kontinuerligt,
medan klöver, smörblomma, kovall, korn-typ och
kulla/röllika förekommer sporadiskt (Juniperus, Trifolium,
Ranunculus acris-typ, Melampyrum, Hordeum-typ, Anthemis/Achillea-typ).
Redan på 110 cm djup i lagerföljden har
hittats enstaka sporer av örnbräken (Pteridium aquilinum),
ofta ansedd som brandindikator. Möjligen har marker röjts
och öppnats upp med hjälp av eld. Från 100 cm djup börjar
pollen av en (Juniperus communis) uppträda i pollendiagrammet
med låga men regelbundna värden. Enen, som
vill ha ljust och inte tål konkurrens av skuggande träd, börjar
därmed etableras på öppna solexponerade marker. Torven
på 102,5 cm djup har daterats till 3200±45 BP (kalibrerat
1520-1430 BC), vilket möjligen kan ses som en start för
betesdrift. Strax därefter börjar flera pollentyper från betesindikatorer
att förekomma, t. ex. klöver och kovall (Trifolium,
Melampyrum). På 90 cm djup har hittats enstaka pollen
av korn-typ (Hordeum-typ) samt på 80 och 70 cm pollen
av sädesslagstyp och enstaka pollen från åkerogräs av
kulla/röllika-typ (Anthemis/Achillea-typ). En torvdatering
på 87,5 cm djup har givit en ålder på 3095±50 BP (kalibrerat
1430-1260 BC). Således verkar odling av åtminstone
korn ha förekommit i liten skala inte långt efter betesdriftens
införande. Huruvida odlandet varit kontinuerligt eller
av tillfällig art är osäkert. Andelen kolpartiklar, vilka indikerar
att det brunnit, naturligt efter blixtnedslag eller medvetet
genom röjningsbränningar, ökar successivt från enstaka
procent i nedre delen av zonen, till ca 10 procent i
mitten av zonen. I övre halvan av zonen blir kolpartikelkurvan
alltmer ryckig, och värdena växlar mellan 10 och 20
procent. De växlande värdena kan tyda på upprepade röjningsbränningar.
Zon HJ-4 (67,5–17,5 cm). Cirka 2400–100 BP.
Tall-granskog, kontinuerligt bete och odling
Den undre zongränsen har satts vid den nivå där granpollenkurvan
ökar markant. En torvdatering på 62,5 cm djup
har gett åldern 2355±45 BP (kalibrerat 520-380 BC). Från
en torvmark i Fiby urskog cirka 20 km sydväst om Lilla
Hjortronmyren finns en 14 C-datering på cirka 2600 BP,
som ligger något längre ner i lagerföljden än där granpollenkurvan
stiger (Bradshaw & Hannon 1992). Detta stöds
också från 14 C-dateringar som erhållits från Myrby Träsk i
Gamla Uppsala, där fyra dateringar på pollenkoncentrat
och bulkprover av granens invandring, också gett åldrar
mellan 2400 och 2200 BP (Eriksson 1999). Det betyder att
granens invandring i området bör dateras till cirka 2400
BP.
Pollenzonen (HJ-4) avspeglar ett utglesat skogslandskap,
som utsatts för upprepade röjningsbränningar, t ex
ökar andelen kolpartiklar mycket markant, med markerade
toppar på 60, 40 och 20 cm djup, vilket är synkront med förekomst
av pollen från en hel rad kulturindikerande växter.
BILAGA 11 525