Ladda ned som PDF - SAU

totala benmaterialet är inte särskilt stort om man betänker
den långa tid som platsen varit bebodd. Med stor sannolikhet
representerar de tillvaratagna benen bara en ytterst
liten andel av de djur vars kött har förtärts. Såväl tama som
vilda djur kan ha styckats och slaktats utanför det undersökta
UO och merparten av benen kanske har deponerats
där. Ben kan också ha använts som bränsle och bokstavligen
gått upp i rök.
Förkolnade sädeskorn påträffades i härdar, gropar och
stolphål på boplatsen. Analyser av dessa visar att man använt
sig av korn, skalkorn, vete, bröd/kubbvete och råg (bilaga
10). Detta överrensstämmer tämligen väl med den
ovan nämnda pollenanalysen (bilaga 11). Härigenom kan
man sluta sig till att de förhistoriska Kyrstaborna odlade
sin egen spannmål på platsen. Andelen vete är anmärkningsvärt
hög jämfört med på andra samtida boplatser.
Frön från ogräsväxter i de förhistoriska anläggningarna
tyder på en kväverik miljö, vilket antas indikera bruket av
gödslade åkrar. I två av de förromerska husen, Hus 2 och
17, hittades hasselnötsskal.
Hantverksorganisation
I UO:s centrala del fanns ett kulturlagerområde med härdar,
gropar, ugnar och grophus. Detta område antas ha
varit ett aktivitetsområde där man bland annat har framställt
järn under förromersk och äldre romersk järnålder.
Den samtida egentliga bebyggelsen bestående av långhus
som låg öster, väster och söder om detta område. En kemisk
analys av kulturlagret (bilaga 8) styrker antagandet
att metallhantering förekommit på platsen.
Ugnar och järnframställning
Några anläggningar omedelbart norr om väg 699 påminde
i plan och profil om smidesgropar. Den arkeometallurgiska
analysen har dock inte med säkerhet kunnat påvisa förekomsten
av smidesslagg.
Analyser av den slagg som påträffades visar att reduktionsprocesser
förekommit på platsen. Dock har ingen
slagg påträffats i vad som antas vara ursprungliga kontexter.
Istället rör det sig om gropar med sekundärt deponerad
slagg. De påträffade slaggerna är relativt små och utgör inte
några ledtrådar till hur de förmodade ugnarna har varit
konstruerade. I något fall kunde en svagt skålformad bottenform
anas i avtrycken på slaggen.
Slaggförekomsternas relativt koncentrerade läge och
avskildhet från de samtida boplatslämningarna samt de
jordkemiska analyserna visar att järn har framställts på
platsen under äldre järnålder. Dock har inga spår efter de
förmodade ugnarna kunnat identifieras. Detta skulle
kunna bero på att ugnarna ej har varit nedgrävda eller
endast grunt nedgrävda (Grandin muntligt). Området
har varit utsatt för en månghundraårig plöjning och de
översta decimetrarna av de bevarade anläggningarna
har plöjts bort. Grundare nedgrävningar och konstruktio-
ner belägna ovan mark har således plöjts bort helt och
hållet.
En större ugn, A12704, i anslutning till slaggförekomsten
antogs till en början ha använts vid järnframställningen.
Den stora ugnen innehöll dock ingen slagg. Det fanns
heller inga andra fynd i den som kunde antyda dess funktion.
Kanske har den använts till något annat led i järnframställningsprocessen.
Den brända lera som hittades inrasad
i anläggningen har visat sig vara av en sort som smälter
vid temperaturer kring 1 100 o , en temperatur som inte
är tillräcklig för att utvinna järn. Anläggningen kan därför
inte tolkas som en järnframställningsugn.
Analysen av slaggen har visat att man har framställt
järn från sjö- eller myrmalm. Det uppländska materialet är
relativt begränsat. Den kanske bästa parallellen återfinns
vid Lyckebo i Gamla Uppsala där mycket snarlik slagg från
yngre bronsålder har hittats (bilaga 6).
Slagg påträffades i flera av grophusen (Grophus 2, 3 och
6). I sistnämnda hittades dessutom ett förmodat fragment
av en degel eller ett gjutformsfragment (bilaga 6). Fyllningen
i grophusen kan antas vara sekundär, det vill säga den
har hamnat där efter att grophusens ursprungliga funktion
har upphört. Indirekt kan det dock antas att fyllningen har
rasat ned från grophusens omedelbara närhet och skulle i
så fall kunna peka på någon form av relation mellan järnframställning
och grophus. De senare har ju sedan länge
oftast förknippats med olika typer av hantverksaktiviteter.
Flera fragment av männniskoben hittades på boplatsen. De
var koncentrerade till hantverksområdet i boplatsens norra
del strax söder om väg 699. De identifierade människobenen
i detta område består av en tand samt fragment av
halskota, underkäke, pannben, tinningsben och skalltak.
Det fanns således ett tydligt rumsligt samband mellan järnframställningen
och förekomsten av människoben. Ett av
skalltaksfragmenten har 14 C-daterats till äldre romersk
järnålder och är således samtida med delar av den påträffades
bebyggelsen och järnframställningen.
Grophus 2 och 3 låg i kulturlagret vid Gårdsläge 2.
Grophus 6 låg däremot avsides från det egentliga hantverksområdet.
Det aktuella grophuset antas ingå i ett gårdskomplex
(Gårdsläge 3) vars byggnader har 14 C-daterats till
förromersk järnålder och är således samtida med det stora
hantverksområdet och den där belägna bebyggelsen. Det
kan alltså ha funnits två samtida gårdar på platsen på vilka
det har bedrivits järnframställning.
Av de anläggningar som den analyserade slaggen kommer
ifrån har 6 stycken 14 C-daterats. Dateringarna ligger
väl samlade i förromersk och äldre romersk järnålder.
Dessutom hittades slagg i ett stolphål ingående i ett
vikingatida hus i anslutning till bytomten i UO:s östligaste
del. Om det bedrivits järnframställning på platsen även
under vikingatid är dock ovisst. Det enstaka slaggfragmentet
kan vara betydligt äldre än huset.
I Grophus 4 har hittats en bennål. Endast en sländtrissa
framkom på hela undersökningen och den påträffades i
210 KYRSTA – BOPLATS