Ladda ned som PDF - SAU

denna typ av viktlod som en ledartefakt för vikingatid och
tidig medeltid i Skandinavien (Kyhlberg 1998:177).
I den stora ugnen A12704 hittades ett mejselformat
järnföremål, F6525 (fig 185). Föremålet är 60 mm långt
Figur 183. Bronshyska, F6556. Foto: Markus Andersson,
SAU.
Figur 184. Viktlod, F1638. Foto: Markus Andersson, SAU.
Figur 185. Mejselformat järnföremål, F6525. Foto: Markus
Andersson, SAU.
med ett rektangulärt tvärsnitt och smalnar av i en platt,
bred spets i den ena änden. I den andra änden finns en
vulstförsedd bronsknopp. Föremålet återfanns i anslutning
till upprättstående förkolnade träbitar längs anläggningens
nedgrävningskanter.
Antalet identifierbara metallfynd från anläggningar var
mycket litet. De flesta fynden var av uppenbart sent datum
eller bestod av relativt små, hårt fragmenterade tenar.
Slagg
Närmare 3 kg slagg tillvaratogs vid undersökningen. Slagg
påträffades framför allt i anläggningar i UO:s norra, centrala
del, framför allt i närheten av ugnen A12704 samt det
omkringliggande kulturlagret A48945 (fig 187). Ett mindre
slaggfragment hittades i A12704, men framför allt var det i
ett stolphål i det intilliggande Hus 4 samt i det intilliggande
Grophus 3 som större mängder slagg påträffades. Även
i Grophus 2, beläget strax OSO om A12704 återfanns förhållandevis
mycket slagg. En annan, om än betydligt
mindre, koncentration återfanns i UO:s östra del (fig 186).
Slagg påträffades där i Grophus 4, 5 och 6 samt i stolphål i
Hus 20 och 36. Ett enstaka fragment återfanns i ett stolphål
i det vikingatida Hus 31. Ett urval av slaggmaterialet har
analyserats vid UV-Gal (bilaga 6).
Även om slaggförekomsten var koncentrerad till relativt
få anläggningar kan ingen av dessa knytas direkt till
metallhantering, utan slaggerna förefaller ligga i sekundär
kontext. Hos de analyserade slaggerna återfanns inga karaktäristiska
drag som entydigt kan knyta dem till ett specifikt
processled. Slaggerna är relativt små och har inte
några begränsningsytor som kan säga något mer än att de
har haft en något skålformad bottenform. Några är tunna
och liknar smidesskållor till formen, men överrensstämmer
i övrigt mer med slagg från reduktionsprocessen.
Kyrstaslaggen uppvisar ingen likhet med de stearinformade
slagger som är vanliga i flera andra regioner under järnåldern.
Däremot finns liknande slagger från den betydligt
äldre järnframställningen i Lyckebo, Gamla Uppsala sn,
(Hjärthner-Holdar 1993). Järnhanteringen där ägde sannolikt
rum under yngre bronsålder. Dessa slagger liknar
slaggerna från Kyrsta såväl morfologiskt som kemiskt.
Mycket tyder på att samma malmtyp har använts för järnframställningen
på dessa båda platser, trots den troligen
stora tidsdifferensen. Sannolikt har det funnits likheter
även i processens genomförande.
Det arkeometallurgiska materialet som undersökts från
Kyrsta förefaller endast innehålla rester från järnframställning
i blästugn, eller en inledande bearbetningsfas av en
slaggförande järnsmälta. Det finns inga klara tecken på att
ytterligare bearbetning och föremålssmide ägt rum. Inte
heller de metallprov som undersökts visar tecken på fortsatt
bearbetning (bilaga 6).
UNDERSÖKNINGSRESULTAT 179