Bildning för alla! - DiVA

Att diagnostisera
till inkludering – en
(upp)given fundering?
Peter Karlsudd
inledning
Kunniga och viljestarka personer har med utgångspunkt i forskning argumenterat
och arbetat för att normalitetsbegreppet ska upphävas och att människor som
nu definieras som varande med respektive utan funktionsnedsättningar mycket
väl kan lära, arbeta och leva tillsammans. Trots detta har det konkreta resultatet
av denna strävan inte varit särskilt imponerande vilket i synnerhet gäller i skolans
värld. I denna värld har elevsammansättningen blivit alltmer homogen och skillnaderna
mellan skolor och mellan olika elevgrupper har blivit allt mer påtaglig.
Skolan möter ofta elever i behov av stöd med åtskiljande lösningar, bland annat i
form av särskilda undervisningsgrupper (Skolverket, 2009). Även fritidshemsverksamheten
är mer uppdelad i dag än för 20 år sedan (Karlsudd, 2011a) och i förskolan
finns tecken på en liknande utveckling. Lusten att diagnostisera, kategorisera,
nivågruppera och segregera är påtaglig bland våra beslutsfattare.
När jag i början på 1990-talet påbörjade min forskarutbildning, bestämde jag
mig för att undersöka vilken fritidshemsform som kunde vara den mest lämpliga
för barn som bedömdes vara i behov av särskilt stöd. Barn klassificerade för mottagande
i särskolan fick utgöra urvalsgruppen. Min inledande frågeställning var
tydlig eftersom det föreföll finnas två alternativ för att organisera en pedagogisk
verksamhet för barn med denna klassifikation. Antingen inrättades en segregerad
eller en integrerad verksamhet. I den integrerade möttes barn med och barn utan
behov av särskilt stöd. För mig var det bara att undersöka vilket av dessa alternativ
som generellt hade den största pedagogiska potentialen. Undersökningen skulle
KArlSUDD • 175