Bildning för alla! - DiVA

skilda skolformen, visar klara samband med ökande stress i de vanliga skolorna. Den
hänger bl.a. ihop med att det blir vanligare att skolor måste konkurrera med varandra
om elever. Ett viktigt medel i den konkurrensen är den genomsnittliga s.k. kunskapsnivån,
som regel mätt med provresultat och betyg.
Samma särskilda skolform – men olika konsekvenser?
Problematiken med den särskilda skolformen har flera gånger under det senaste
året fått en intressant belysning på ett annorlunda sätt än genom regelrätt forskning.
Det har kommit flera rapporter om att någon eller några elever har blivit placerade
i särskolan på felaktiga premisser. Man har i efterhand kommit på, att de
inte uppfyller kraven på utvecklingsstörning av den grad som krävs för att ”tillhöra
särskolans personkrets”. Förhållandet har rapporterats som både alarmerande och
katastrofalt. Det har utkrävts skadestånd och också beviljats sådant till de berörda
eleverna. Anledningen till detta är, att eleverna genom den felaktiga placeringen
har fått begränsade möjligheter efter skolgången i sina val av fortsatt utbildning, de
blir hindrade på arbetsmarknaden etc. Detta är naturligtvis allvarligt i sig. Men –
nog är det märkligt, att man inte i något fall, så långt jag har sett, samtidigt frågar
sig för vilka elever en placering i den särskilda skolformen inte skulle få så katastrofala
konsekvenser. Det ser jag som ett exempel att man inte skiljer på möjligheter
att ge hjälp och stöd efter behov och organisationsformer, som man menar ska
garantera sådant stöd. Tydligen tar man för givet att det som är katastrofalt för de
felaktigt diagnostiserade ska vara gott för de ”rättvisande” avskiljda. Denna slutsats,
eller förgivet tagande, saknar grund i forskningsresultat och andra erfarenheter
vilket ju också Jerry Rosenqvist visade redan i sin avhandlingsstudie. Hur
och varför skulle samma skolform kunna ha så diametralt olika konsekvenser för
elever, som har det gemensamt att de avskiljts från den vanliga skolmiljön? Varför
skulle avskiljning till den särskilda skolformen vara enbart positiv bara för att
hjälpbehoven relateras till i sammanhanget ”rätt diagnos”?
Tillsammans med Karin Sonnander gjorde jag i början på 1990-talet en studie
av problematiken så att säga ”från andra hållet”. Vi använde oss av data från longitudinella
studier av ca nio tusen elevers utbildningskarriärer och påbörjade yrkesverksamheter.
Eleverna följdes från 13 års ålder till ca 23 år. Vi kunde indentifiera
ett drygt hundratal elever, som enligt testresultat skulle motsvara kriterierna för
särskolans ”personkrets”. Ingen av dem hade dock blivit testad i skolan och inte
heller någon gång under sin skoltid placerats i särskolan. Många av dem hade dock
gått viss tid i specialklass av något slag, dock inte alla och heller ingen under alla
åren i skolan (Sonnander & Emanuelsson, 1993).
Resultaten av våra studier kännetecknades liksom i de flesta studier av grupper
av elever stor spridning vad gäller utbildningsresultat och erfarenheter ibland de
svagbegåvade elever. Genomsnittligt var prestationsnivåerna mestadels relativt
svaga, men det fanns gott om undantag. Detta gällde exempelvis både erhållna
betyg och genomgånga gymnasieutbildningar. Ytterst kortfattat kan sägas, att våra
resultat visade, att de svagbegåvade eleverna ofta hade klarat av sådant, som man
vanligen inte förväntar sig att särskolans elever ska klara. Resultat från särskolestudier
visar också som regel att de heller inte brukar göra så.
238 • BilDning fÖr AllA!