Bildning för alla! - DiVA

Dyson, 2006). Även om deras definitioner har koppling till det engelska utbildningssystemet
kan de tjäna som stöd för en tolkning av begreppets olika innebörder
i en svensk eller nordisk kontext. Inkludering kan handla om:
• elever med olika slag av funktionsnedsättning eller i behov av särskilt stöd. I Sverige
är detta ett vanligt sätt att förstå inkluderingsbegreppet. Olika grupper av funktionshindrade
elever var fram till 1960-talet oftast placerade i specialskolor eller
specialklasser anpassade efter gruppens behov. I samband med grundskolans införande
påbörjades en omfattande integreringsprocess i avsikt att införliva dessa
elever i den vanliga skolan. De nordiska länderna sågs internationellt som föredömen
i dessa strävanden och begreppet inkludering ersätter successivt integrering
men med fortsatt samma innebörd.
• huruvida en elev är inkluderad i den dagliga skolpraktiken eller ej. Kontexten är
klassrummet och den pedagogiska verksamhet som bedrivs där liksom det sociala
samspel som förekommer mellan elever och mellan elever och personal. Exempelvis
har Asp-Onsjö (2006) i sin doktorsavhandling studerat ett antal klassrumspraktiker
med avseende på i vilken utsträckning eleverna kan anses inkluderade eller
ej. I analysen gör åtskillnad mellan vad som benämns rumslig, social och didaktisk
inkludering där elevens fysiska placering och sociala interaktion liksom lärarens
förmåga att anpassa undervisningen står i fokus. Denna definition av inkluderingsbegreppet
beskrivs ofta som “praktiknära” och tar inte t.ex. ideologiska eller
etiska dimensioner i beaktande.
• ambitionen att utsatta individer eller grupper ges fullgod skolgång. I Sverige är det
ovanligt att barn och ungdomar inte deltar i grundskolans verksamhet. Skolplikten
innebär att det är vårdnadshavarens skyldighet att se till att barnet infinner sig
i skolan. Ogiltig frånvaro är högre i vissa befolkningsgrupper än i andra. Bland
annat har romska skolbarn en tradition av hög frånvaro och avbrutna studier vilket
gäller än idag (Skolverket, 2008, s. 29). Men även bland andra minoritetsgrupper är
avhoppen från grundskolan omfattande, särskilt bland kvinnliga elever. Att arbeta
för att dessa elever ska kunna fullfölja sin skolgång kan ses som en inkluderande
åtgärd.
• att utveckla en skola för alla. I samband med att 1980 års läroplan för grundskolan
infördes, myntades uttrycket ”En skola för alla”. Den obligatoriska skolan skulle
välkomna alla barn och bygga på likvärdighet som princip. Man skulle kunna
säga att det var först i och med denna den tredje läroplanen för grundskolan,
som enhetsskoletanken förverkligades. I Danmark och Norge var intentionerna
de samma även om de uttrycktes på andra sätt. ”Inkludering” blev det samlade
uttrycket i Norge och i Danmark talade man om ”den rummelige skole” (Egelund,
Haug & Persson, 2006).
• utbildning för alla eller Education for All (EFA). EFA har sitt ursprung i FN:s
deklaration om mänskliga rättigheter från 1948. Utbildning skall inte utgöra en
förmån för ett privilegierat fåtal utan vara en grundläggande mänsklig rättighet för
alla. Under 2000-talets första år har UNESCO bedrivit ett intensivt utvecklingsarbete
för att öka tillgängligheten till utbildning i alla världens länder. Detta arbete
beskrivs bl.a. i Policy Guidelines on Inclusion in Education (UNESCO, 2009).
• om en tankestil där inkludering utgör en vägledande princip för det pedagogiska
vardagsarbetet men där det vidare syftet är ett mer inkluderande samhälle. Enligt
224 • BilDning fÖr AllA!