Bildning för alla! - DiVA

nedsättning kan därmed uppfattas som ett ifrågasättande av grundvärderingen att
barn ska komma till tals och om man därmed egentligen vill barns bästa. Jag skall
utveckla dessa tankegångar, men det finns skäl att här tydligt understryka att jag
naturligtvis delar uppfattningen om barns rätt att komma till tals, samt behovet
av att utveckla barns möjligheter till delaktighet. Att vuxna måste bli bättre på att
lyssna på barns och ungas åsikter, särskilt när det gäller barn med funktionsnedsättning
råder det inga tvivel om.
Skolan som arena för normalitet och avvikelse
För barn i allmänhet finns en lång rad beslut om verksamheter som är fattade på
en generell och organisatoriskt nivå. Skolan och undervisningen är obligatorisk
för barn och unga och därmed både en skyldighet och en rättighet för alla barn.
I skolan handlar elevers delaktighet både om rättigheter och om skyldigheter. Alla
elever ska erbjudas och förväntas vara delaktiga i processen kring sitt eget lärande
och utveckling, i form av individuella utvecklingsplaner. Mål för utvecklingen skall
definieras tillsammans med elev, vårdnadshavare och lärare. Utöver den individuella
utvecklingsplanen finns en mängd andra krav och förväntningar på elever som
har att göra med att de ska visa engagemang och ta ansvar för sin egen utveckling
och lärande. Man kan säga att det är ett ansvar som alla elever har och som är definierat
utifrån ett tänk kring den förväntat ”normala” eleven.
Utöver generella beslut fattas en mängd särskilda beslut som rör elever med
funktionsnedsättning och elever som är i behov av särskilt stöd. Beslut som kan
beskrivas som individuellt inriktade. För elever i behov av särskilt stöd, finns alltså
utöver individuella utvecklingsplaner och det lagstadgade utvecklingssamtalet
ofta åtskilliga beslut om pedagogiska och sociala insatser som tas i relation till den
enskilde eleven. Det innebär att det enbart i skolkontexten uppstår många situationer
där barnet skall uttrycka sin mening och sina åsikter. För att insatser och särskilt
stöd skall bli så bra för eleven som möjligt, resultaten så gynnsamma som det
går och negativa konsekvenser så begränsade måste vi ha god kunskap om barnets
vilja och åsikter.
I denna tankekedja döljer det sig också ett dilemma som har att göra med
skolans organisation och struktur för stödet. Behovet av åtgärdsprogram har sitt
ursprung i skolans idé om att det finns ett utbud av stöd för ”vanliga” elever och
ett särskilt utbud av stöd för ”ovanliga” elever. Om basutbudet varit mer flexibelt
och om hänsyn tagits till en vidare grupps behov av stöd hade åtgärdsprogram
knappast omfattat alla de elever som idag berörs av dem. Det vi kallar för särskilt
stöd blir särskilt just därför att vi har definierat var gränsen för var den normala
variationen går. Det särskilda stödet ska gå till den ”särskilda” eleven. Detta är ett
välkänt dilemma inom specialpedagogisk forskning, retorik och praktik. Men icke
desto mindre aktuellt. Konsekvensen för den enskilda elever blir att de förväntas
medverka i en mängd samtal som motiveras med elevens begränsningar, men som
med en annan retorik kan beskrivas handla om skolans bristande stöd.
Utan tvekan är det bra med en tydlig struktur för hur stöd till elever skall processas
fram. Men man skall ha klart för sig att strukturen är utvecklad för att passa
skolan som organisation. Individuella utvecklingsplaner är en generell åtgärd och
rättighet för alla elever. Då en elev uppvisar svårigheter skall detta uppmärksam-
SzÖnyi • 47