Bildning för alla! - DiVA

inte kommer att fördjupa här. En slutsats torde väl ändå kunna sägas vara att skolan
har satt upp mycket tydliga mål för den prestation som förväntas av eleverna, i
termer av mål för undervisning och utbildning. Därtill finns en generell resurstilldelning,
i form av kompetens och tid. Även organisering och pedagogik har fokus
på en förväntad normalelev. Ur detta är det inte svårt att se att skolans sätt att organisera
stöd till elever starkt bidrar till definitionen av normalitet och avvikelse i
skolkontexten.
Det institutionella mötet
Elevers delaktighet i termer av inflytande i beslut och processer som får konsekvenser
för dem själva kan låta som en retorisk självklarhet. Det jag har för avsikt
att problematisera är inte barns rätt till inflytande utan formerna för hur barns perspektiv
tas till vara. Under de senaste årtiondena har, som nämnts, handlingsplaner
fått en framträdande roll inom många skilda verksamheter. Detta märks inte
minst inom områdena skola- vård och omsorg. Det kan röra sig om individuella
handlingsplaner, åtgärdsprogram etc. I många fall ses dessa handlingsprogram
som en garant för att säkerställa att individer får inflytande. Andra argument har
att göra med att skapa en samsyn mellan alla inblandande, t.ex. mellan olika vårdgivare
eller skolpersonal. Planerna kan med andra ord tjäna flera olika syften: planering,
samordning, uppföljning och utvärdering. Det är också inom ramen för
dessa formaliserade och institutionella former som barn och ungdomar erbjuds att
delta. Icke desto mindre söker man skapa förutsättningar för att samtalen skall bli
på barnens villkor och kommunikationen anpassas till den form som barnet bäst
kan uttrycka sig på. Men faktum kvarstår att sammanhangen sällan är anpassade
efter barnets livsvärld utan efter det system som barnet är en del av. I det systemet
har även definitionen av vad som är grundläggande stöd gjorts och det som definierats
som särskilt stöd. En konsekvens som har uppmärksammat är att dessa avvägningar,
som alltså hör hemma i systemvärlden, skapar föreställningar om normalitet
och avvikelse och därigenom får inflytande i människors livsvärld och påverkar
självbild och identitet.
I argumentationen för institutionella samtal som arena för inflytande och delaktighet
lyfts fördelar med samtal med en tydlig struktur. Gemensamt framtagna
överenskommelser om mål för olika insatser är ett återkommande inslag. Det är
dock lätt att bortse från att det, trots goda ambitioner, föreligger en maktobalans.
Högberg (2007) har undersökt habiliteringsplaneringens sociala arena, dvs. möten
mellan habiliteringspersonal, barn och vårdnadshavare som äger rum i syfte att
skapa delaktighet vid upprättande och uppföljning av habiliteringsplanen. En av
de upptäckter som gjordes i studien var att själva upprättandet av planer hamnade
i fokus och inte sällan utvecklades planen i sig själv som ett parallellt mål. Det var
snarare planen som styrde agendan och samtalet än den levda erfarenheten och
barnets utveckling och behov:
Meningsskapandet sker på gränsen mellan familjernas livsvärld och barnhabiliteringens
systemvärld; föräldrar anpassade sig till habiliteringens krav och arbetsformer
för barnets skull och personalen anpassade sig till habiliteringens inneboende
styrning och organisation (ibid., s. 239).
SzÖnyi • 49