Bildning för alla! - DiVA

ligger här fast, ett postulat är etablerat. Om däremot en forskare inom humanvetenskapen
inte upprätthåller perspektivet att särskiljande och segregerande i olika
skolformer kan ha positiva effekter för elever och kan vara en tänkbar väg för att
bygga ett framtida samhälle betraktas hon/han som normativ och subjektiv. De
grundläggande värdena är här inte lika väl förankrade.
Vägen mot en gemensam utgångspunkt är lång. Det kan därför vara klokt att
alltid belysa frågan ur perspektiv som inte överensstämmer med forskarens grundsyn.
Mitt råd till blivande kolleger blir därför att problematisera, beforska och kontrastera
det alternativ som ställs mot integrering, nämligen segregering. Det kan
säkert vara svårt att med trovärdighet inta ett för den egna värdegrunden motsatt
ontologiskt och epistemologiskt perspektiv men så länge ett inkluderande synsätt
inte kan räknas som ett postulat eller ännu starkare, som ett axiom, är detta klart
önskvärt. Om man överhuvudtaget ska ha en möjlighet att erhålla forskningsmedel
är denna åtgärd sannolikt viktig. Åtskilliga ansökningar från den relationella
sidan av forskningsfältet har stämplats som normativa och utvärderande medan
t.ex. specialpedagogik med inriktning på läs- och skrivproblem inte omfattas av
samma omdömen. Att utgå från att färdigheterna läsa och skriva är viktiga betraktas
inte som normativt.
Specialpedagogikens erbjudande
Den verksamhet som erbjuds barn i behov av särskilt stöd, till exempel barn med
utvecklingsstörning, definieras oftast som specialpedagogik. Vad utmärker då
denna särskilda och speciella typ av pedagogik? Inte sällan är särskilda undervisningsmetoder
det centrala, en särskilt anpassad metodik till gruppen mindre
skolskickliga elever. Metodiken utövas vanligen i särskilda grupper och fokuserar
bland annat på kompensation och färdigheter. Ofta är det så kallade kärnämnen
som är i centrum för verksamheten. Många gånger koncentreras undervisningen
kring svårigheter och avvikelser. Den genomförs av en liten personalgrupp, ofta
avskilda från den reguljära skolverksamheten. I denna typ av verksamhet föreligger
det en större risk för diskriminering och stigmatisering. Den pedagogiska värdegrund
som innefattar samhällssyn, människosyn, kunskapssyn och etiksyn är
många gånger otydlig i det pedagogiska arbetet. De mest centrala didaktiska positionerna
och frågeställningarna i den praktiknära specialpedagogiska diskursen
handlar om nu och hur. Varför, vad och sedan lyser med sin frånvaro. Det är denna
”snäva ansats” som har störst representation i skolans verksamhet.
Specialpedagogik, med differentiering som modell, påverkar elevernas resultat
negativt. De positiva effekter som kan uppnås genom den differentiering som placerar
högpresterande elever i samma grupp, förloras i motsvarande utsträckning
genom placering av lågpresterande elever tillsammans. Dessutom uppstår andra
negativa konsekvenser som exempelvis sämre självuppfattning i så kallat negativt
differentierade klasser (Skolverket, 2009). Det finns även forskning som visar att i
de grupper där särskilt skolskickliga elever förs samman, ibland kallade elitklasser,
kan elevernas självuppfattning riskera att påverkas i negativ riktning (Marsh,
1987; Lüdtke, Köller, Marsh & Trautwein, 2005). Inom den internationella forskningen
visar resultat från en mängd studier på förekomsten av stigmatiseringseffekter
orsakade av särskilt stöd, speciellt om det organiseras under differentierande
KArlSUDD • 177