Bildning för alla! - DiVA

Forskarens förhållningssätt
Forskaren måste kritiskt förhålla sig till sin egen roll under hela forskningsprocessen.
Företrädare för narrativa ansatser är tämligen överens om och betonar samtalets
bärande kvaliteter även om olika begrepp används såsom intervju, intervjusamtal
etc. Det som av Svensson (2011) benämns som intervjusamtal innebär samtal
som är mer eller mindre öppna till sin karaktär och sker på berättarens villkor. Forskaren
äger inte det berättade, menar Hydén (1997), utan det gör den person som
berättar. En berättelse är emellertid inte enkelriktad utan dialogisk och sker i ett
samspel mellan den som berättar och den som lyssnar, i detta fall forskaren (Hänninen,
2004).
Vidare betonas en rad aspekter av samtalet utifrån hur involverad i och välbekant
forskaren är med den kontext som berättelserna berättas i samt hur forskaren
själv, genom de frågor som ställs under samtalets gång, positionerar sig (Goodson &
Sikes, 2001). Det är enligt Ahlberg (2003) en fördel för forskaren att ha kännedom
om fältet även om risken för kolonisation av den Andres berättelse, och därmed
också bias, blir större än om fältet inte är lika välbekant initialt. En av forskarens
uppgifter är att möjliggöra ett berättande med flöde genom att vara en noggrann
och stöttande lyssnare (Goodson & Sikes, 2001). Vidare är det, enligt Heyman
(1998), angeläget att forskaren uppvisar trohet mot de berättelser som ska analyseras
och mot den meningsfullhet de representerar. Analysarbetet startar redan vid
själva samtalstillfället, för att sedan fortskrida under transkriptionen då berättarnas
röster transformeras till text.
Polkinghorne (1995) urskiljer två olika analysvägar inom narrativ ansats, dels
analys av narrativer och dels narrativ analys. En huvudsaklig skillnad är att analys
av narrativer kan jämföras med en mera traditionell förståelse av analysförfarandet,
presenterad som olika kategorier. Genom den narrativa analysen ges berättelsekonstruktionen
en tydlig intrig, där forskaren ordnar de olika händelser som framkommit
i det berättade nu som kontextualiserade och tolkade berättelser av vad som
hände (Polkinghorne, 1995). I den narrativa konfigurationen (ibid.), låter forskaren
analysens olika delar förhålla sig till helheten och vise versa. Slutligen utkristalliserar
sig en sammanhängande kontextualiserad och tolkad berättelse vilken forskaren
genom den narrativa analysen kan presentera som en berättelse med tydlig intrig.
Exempel på detta är att lyfta fram olika ”närbilder” exempelvis i form av porträtt
(Malm, 2003; Lansheim, 2010; Svensson, 2011) eller genom att, utifrån strikta etiska
aspekter, omstrukturera det insamlade materialet till fiktiva porträtt (Lang, 2008).
Analysen inom en livsberättelseansats bidrar med hur huvuddrag i en enskild berättelse
kan relateras till innehållet i andra berättelser.
Analysen, och sedermera presentationen av forskningsdata, kan enligt Riessman
(1997) ske genom fokus på det tematiska innehållet, på kommunikationsmönster
och på hur något sägs och varför. Ofta innehåller berättelserna olika tematiska
trådar, bland vilka några framträder tydligare än andra. Det berättade framträder
oftast inte som en kronologisk berättelse utan istället hos berättaren som olika tillbakablickanden
i form av en rad minnesfragment. Att tona ned hur något sägs för
att istället fokusera på vad som sägs är en annan utgångspunkt (Svensson, 2011).
Vägen till produkten av forskningsarbetet, det vill säga från inledande samtal, i
återkopplingen av transkriptioner, i skapandet av teman och narrativa konfiguratio-
lAng, lAnSheiM & OhlSSOn • 31