Bildning för alla! - DiVA

Resultaten gav oss inte möjligheter att entydigt uttala oss om, vilket som är bäst
för svagbegåvade elever: att gå i särskola eller att vara kvar i den vanliga skolan.
Men de utgjorde ett gott underlag för att diskutera detta. Vi kunde inte följa verksamheten
i skolorna så nära, att vi kan svara på varför de svagbegåvade eleverna i
de vanliga skolorna inte förts över till särskola. De var ju på samma begåvningsnivå
som eleverna i denna särskilda skolform. Mycket i resultaten tyder på, att det
huvudsakligen var till fördel för dem. Det är vidare uppenbart att de svagbegåvade
eleverna var i behov av stöd och hjälp lika väl som eleverna i särskolan var så. Eleverna
har också fått stöd på olika sätt. Men lika uppenbart är, att placering i den särskilda
skolformen inte medför någon garanti för att stödet blir mer verkningsfullt,
åtminstone inte i längre tidsperspektiv. Resultaten tyder snarare på motsatsen,
att det är en klar fördel om stödet kan ges inom ramen för den allmänna skolan
och där i mesta möjligt integrerade former. Själva av- eller särskiljningen från de
vanliga gemenskaperna tycks alltså ha en avgörande betydelse för vilka effekterna
blir. Detta stämmer ju väl med resultat från andra studier jag nämnt om ovan. En
slutsats kan vara, att särskolan som skolform snarare – eventuellt främst – svarar
mot den vanliga skolans behov av ”göra sig av med” svårigheter i undervisningen.
Dessutom behov av att föra undan elever, som riskerar att orsaka hinder och lägre
genomsnittsresultat. Mer sådana skolors behov alltså, än att skolformen skulle vara
garant för optimalt stöd till svagt begåvade (utvecklingsstörda) elever framför allt i
långsiktiga utvecklingsperspektiv.
hur utnyttjas forskningsresultat och erfarenheter?
I Sveriges Radio sade Sveriges skolminister för några år sedan följande om integrering:
”Det leder ofta till att en sådan här elev, med en mycket grav utvecklingsstörning,
visserligen sätts i ett vanligt klassrum med vanliga elever, men blir i verkligheten
väldigt ensam, längst bak i klassrummet, och får inte den hjälp och det stöd
som man har rätt till” (Björklund, enligt Wiese, 2007). Detta och liknande kategoriska
uttalanden säger naturligtvis mer om villkoren för eleverna i grundskolan
än om enskilda individers möjligheter till erhållande av stöd efter sina behov.
Det är alltså brister i grundskolan som är viktigare skäl till att man anser sig behöva
en särskil(j)d skolform snarare än individers olika behov av hjälp. Man blandar
ihop behov av stöd och möjligheter till att ge sådant och organisationsfrågor gällande
hur detta ska kunna ges. En konsekvens blir, att låta sig särskiljas till en särskild
skolform är ett villkor för att man ska få stöd över huvud taget. En rad undersökningar
har pekat på, att detta villkorande innebär svåra dilemman för många
målsmän, eftersom de enligt skollagen har att välja mellan att acceptera överföringen
till särskolan eller inte. Det betyder dessutom, att enskilda individer i praktiken
förväntas uppfylla vissa av skolan på förhand bestämda villkor och kvalifikationer,
för att kunna få vara kvar i den vanliga skolan. Sonnanders och mina
resultat i den ovan nämnda studien visar dock, att man i många vanliga skolor
lyckas väl med att ge stöd och hjälp efter de olika elevernas behov. Man gör därmed
särskiljningen till särskola onödig. Resultaten visar entydigt att detta är till gagn för
de svagbegåvade elevernas utbildning och utveckling i skola och arbetsliv.
Jerry Rosenqvists avhandlingsstudie visar, liksom en stor mängd andra undersökningar,
att pedagogiska dilemman ofta görs till specialpedagogiska metodfrågor
eMAnUelSSOn • 239