Sverige

kris och lärdom 99
Januari stormen 2005 ingår i den fjärde typen, där exempelvis
bybor går samman för att skaffa reservelverk
och ordnar informationsmöten, liksom ett par mer
omfattande översvämningar där grupper av enskilda
deltar i det skadeskyddande arbetet.
Nätverksorganiseringen innebär således att allmänheten
involveras eller involverar sig i kris arbetet.
I senare tids forskning diskuteras behovet av att införliva
medborgarna eller delar av detta kollektiv i
verksamheten och krisaktörer i de studerade aktuella
krishändelserna påpekar för delarna med detta bistånd.
Denna involvering av allmänheten gäller både
i fråga om krishantering och kriskommunikation. De
boende i ett område kan således ge lägesinformation
till kris ledningarna och bidra till att sprida information
i samhället. De kan också biträda i själva krishanteringen,
exempelvis med invallning vid översvämningar
eller vägröjning och skötsel av värmestugor vid
storm- och elnätsolyckor. Ett nätverksperspektiv kan
mot denna bakgrund vara en lämplig utgångspunkt
vid studier av mer omfattande lokala krissituationer
(se t.ex. Sannerstedt 2001).
Krishantering
De kommuner som studerats har med något undantag
särskilda krisplaner, i flertalet fall även informationsplaner.
En del av dessa planer är nya och har reviderats
under senare år medan andra upplevts som föråldrade
och inadekvata, en syn som särskilt uttrycks på orter
där man nyligen drabbats av en större krishändelse.
I de fall där de uppfattats som mindre aktuella har
de dock nyttjats elastiskt, varför implementeringen
ändock upplevs ha fungerat. En av kommunerna saknade
(fastställd) plan vid tsunamin och stormen. Här
förekom vissa menings skiljaktigheter och problem
när det gällde ledningsprocessen liksom informationshanteringen,
men det är en öppen fråga om de beror
på bristen på plan.
I flertalet kommuner övar man enligt uppgift regelbundet
– varje eller vartannat år – olika krisscenarier.
Det är viktigt med övningar som ger bättre förutsättningar
att kunna hantera en kommande krishändelse
på ett bra sätt, menar krisaktörer överlag. Samtidigt
reflekterar de över att verkliga kris händelser aldrig
kan föreställas i övningar. Varje krissituation är unik,
uttrycker de något klichéartat, med syftning på att
alla kris händelser ter sig olika i sin fysiska form och
process. Däremot visar denna studie att det finns stora
likheter mellan olika krishändelser när det gäller formerna
för krishantering, hur man strukturerar detta
arbete, hur man opererar och hur man kommunicerar.
Krishantering vid en allvarlig samhällsstörning skapas
i och med att en ledningsfunktion installeras, normalt
i form av en kommunal ledningsgrupp eller en
stab (vanligen placerad vid räddningstjänsten). Beroende
på krishändelsens karaktär och omfång knyts externa
funktioner in som försvar, hemvärn och frivilligorganisationer.
Ett brett relations byggande uppstår på
lokal nivå för/vid de operativa insatserna men även
gente mot regionala och nationella parter i fråga om
informationsutbyte m.m.
Krisledningsnämnd inrättades på några orter vid de
aktuella händelserna tsunamin och stormen, men vanligtvis
valdes en politisk styrning via styrelseutskott
eller presidium. Synen på systemet med krisnämnd är
klart splittrad mellan förespråkare och opponenter.
Samtidigt kan noteras att högsta kommun ledningen
(kommunalrådet) vanligen är inkopplad i stabsarbetet
och inte sällan mer eller mindre aktiv i detta arbete.
Att den politiska ledningen kopplas in i staben uppfattas
av både politiker och tjänstemän som rationellt
och ger ett smidigt besluts fattande. Att politiker tar på
sig rollen att delta i det direkt operativa arbetet kommenteras
dock som tveksamt av enstaka stabsaktörer.
Vid de aktuella händelserna förevisar aktörerna på
de flesta orter en bild av att kris funktionen etablerats