Sverige

50 kris och lärdom
informations funktionen hos myndig heterna får ökad
tyngd i krissituationer och därmed ofta kommer att
ingå i krisledningen.
Bland de rekommendationer som forskningen utmejslar
och förmedlar från fältet kan först och främst
noteras insikten om att ’börja i stort’, i linje med synen
att organisera krisarbetet som helhet efter konceptet
värsta tänkbara scenario, för att sedan anpassa sig till
en eventuellt lägre ”krisgrad” och mindre omfattande
medieuppslutning. En tydlig erfarenhet är att genomföra
tät fortlöpande pressinformation och låta medierna
så nära som möjligt övervara krislednings arbetet.
Den information som sprids behöver vara snabb/tidig,
full ständig, öppen, kontinuerlig och tillförlitlig (jfr
t.ex. Gutteling & Wiegman 1996). En annan insikt
som särskilt framträtt i samband med den nu aktuella
krishändelsen januaristormen är betydelsen av krisledarnas
synlighet utåt liksom av utsagornas betydelse,
vad och hur man talar om krisen.
Erfarenheter och
lärdomar av krisarbete
– teoretisk utgångspunkt
Den internationella krisforskningen har i huvudsak
befunnit sig inom en funktionalistisk vetenskaplig
ansats samt en ansats om social konstruktion (se t.ex.
Tierney, Lindell & Perry 2001). Den senare ansatsen
innebär i korthet att (kris)kommunikation är en
menings skapande process där verkligheten förhandlas
och konstrueras i lokala och komplexa situationer
(Falkheimer & Heide 2006). Ämnes mässigt kan
kris forskningen som vi redan sett inrangeras i två
huvudsakliga perspektiv förutom ett traditionellt
krigs perspektiv, ett inriktat mot sår barhet och ett
mot osäkerhet (Gilbert 1998). En rad specifika samhällsvetenskapliga
teorier har vidare utnyttjats inom
krisforskningen, däribland konfliktteori, balans teori,
bytes- och förhandlings teori, situationsteori, kaosteori
och komplexitetsteori.
På det kommunikativa området gällde länge ett
informations- och transmissionsperspektiv – både i
praktik och forskning – som innebar att information
förmedlades – top-down – från auktoriteterna till medborgarna.
I dag gäller i allt högre grad ett dialogpedagogiskt
perspektiv med syfte att skapa gemensam förståelse
mellan deltagarna i kommunikationsprocessen.
Organisationsforskningen har sedan länge iakttagit
att organisationer (och dess individer) kan lösa en
uppgift på i huvudsak två sätt, rutinmässigt eller problemlösande.
Definieras en situation som likartad en
tidigare tillgrips vanligen rutinmetoder, men definieras
situationen som ny eller saknas referenser bakåt så
kan en problemlösande metod komma i fråga. Denna
forskning har också konstaterat att tidigare erfarenheter
är väsentliga för att både förstå omvärlden och
dess förändringar och för att snabbt kunna reagera på
oväntade situationer som uppstår (March & Simon
1958; March & Olsen 1989).
En utvecklad teoribildning när det gäller erfarenheter
och lärdomar inom organisationslivet med relevans
för ämnet krishantering och kriskommunikation
är skolbildningen organisatoriskt lärande. Det organisatoriska
lärandet handlar om att upp täcka och korrige
ra fel och brister i organi sationer, med betoning på
lärandet som en ständigt på gående process. Be greppet
fokuserar på hur man tar till sig kunskap, ut vecklar
den och utnyttjar den för för ändring. Det syftar också
på medarbetarnas involvering i läro processen, på en
hög grad av ansvars- och initiativ tagande och på ett
ledarskap som stimulerar till detta. Albinsson (1998)
kopplar lärandeförmågan till förändrings viljan och
menar att organisationer uppvisar olika vilja till förändring
– från en inaktiv hållning där man mot sätter
sig för ändring, över en reaktiv hållning där man anpassar
sig och en mer pro aktiv håll ning till en interaktiv
hållning där man skapar förändring.