Sverige

kris och lärdom 89
andra språk Å ena sidan finns starka skäl att översätta
till flera språk med tanke på det multikulturella
samhället och att många invandrare bara talar
främmande språk. För att ta ett reellt exempel – vid
gasolyckan i Borlänge med beordrad utrymning var
det ytterst angeläget att alla drabbade kunde ta till sig
de givna instruktionerna. Å andra sidan reser sig flera
praktiska hinder, inte minst att snabbt få till stånd
översättningar eller få tag i tolkar, och problem som
att ”Det finns i Göteborg 100 språk, vilka ska man
informera på”. Bland de intervjuade i denna studie
ger sig båda synsätten tillkänna, det enspråkiga kontra
det flerspråkiga.
När det gäller kontakten med olika grupper inom
medborgarkollektivet är kommunikation med drabbade
och anhöriga särskilt viktig. Vid krishändelser av
social karaktär är det huvud sakligen Posom-grupperna
(och landstingens PKL-grupper) som svarar för dessa
insatser, vilka i de undersökta fallen överlag uppges
ha varit väl fungerande. Verksamheten har startat på
kort varsel och haft tillräckliga personella resurser för
att kunna hålla i gång både två och tre veckor som i
fallet flodvågskatastrofen. Vissa kommuner använder
sig av en samlad Posom-grupp bestående av både (social)tjänstemän
och andra samtalspersoner (däribland
från kyrkan), medan övriga kommuner har flera lokalt
placerade grupper (stöd grupper) som samordnas
av en tjänstemannagrupp på förvaltningsnivå.
Vikten av att hålla kontinuerlig kontakt måste understrykas.
Allt det man byggt upp med positiva relationer kan
rivas ner vid ett enda tillfälle om man inte är uppmärksam,
om man till exempel glömmer bort en familjemedlem (kommunchef,
arvika).
Posom-gruppernas verksamheten gentemot drabbade
och anhöriga innebär dels att stödsamtalande personer
finns till hands i angivna lokaler för dem som
söker hjälp och information, dels att dessa funktionärer
gör uppsökande insatser, i hemmen eller som vid
tsunamin på flygplatser dit hemvändande resenärer
anlände. I något fall, som i Göteborg vid samma händelse,
valde man att dela upp drabbade och anhöriga
på olika grupper då man uppfattade att stödbehoven
skiftade.
Även de anhörigföreningar som finns sedan tidigare
eller som bildas vid en ny kris måste beaktas i informationsarbetet.
Historien visar att bristande kontakter
och kommunikation med dessa lätt leder till
relationsproblem. Dessa föreningar får och skapar sig
en viss ”opinions makt” genom att de ofta ikläder sig
rollen som talesmän för drabbade och anhöriga.
Vid vissa krishändelser uppstår ytterligare en kategori
för vilken det ibland och tillfälligt krävs betydande
informationsinsatser – besöksgrupperna. Vid
exempelvis januaristormen fick lokala och regionala
myndigheter ta emot en rad grupper, från kungen och
rikspolitiska delegationer till krisaktörer i andra kommuner
och bransch- och fackfolk. Även om sådana
besök många gånger uppfattas angenäma så framgår
klart i utvärderingar att de belastat detta arbete, inte
minst genom att krisledarna själva ofta blivit indragna
i genomförandet av besöken. Under alla förhållanden
påpekas att man måste beakta detta insatsbehov i sin
krisplanering och krisorganisering. Till detta kommer
insatser i samband med vad som brukar kallas katastrofturism,
vilket uppstått vid exempelvis vissa av
översvämningarna.
Medierelationer
Den viktigaste vägen för information till allmänheten
är som redan framgått att söka nyhets publicering i
medierna. Nyhetsmedierna ger också en omfattande
bevakning i krissituationer, vilket framgår av såväl
forskning som av de samlade intervjuerna med krisfunktionärer
i denna studie.
Synen på medierna är överlag positiv såväl på principiell
nivå som när det gäller praktiken i vardagen.