Sverige

36 kris och lärdom
Kävlinge
ammoniakolyckan 1996
Ett godståg med tre ammoniakvagnar spårar ur i Kävlinge
eftermiddagen den 22 april 1996. Totalt nio vagnar
går av rälsen och river upp banvallen. Vagnarna
springer inte läck men skadas och bärgningen bedöms
bli mycket riskfylld. Beslut fattas följande dag om evakuering
under bärgnings arbetet av de boende inom
en radie på två kilometer, vilket berör 9 000 personer
– och innebär den största fredstida evakueringen
i svensk historia. Evakueringen sker en dag senare på
för middagen. Bärgningen försvåras och försenas och
pågår under hela natten. Därmed uppstår problem
med nattlogi för invånarna, vilket de flesta löser på
egen hand. Tidigt den fjärde dagen är räddningsaktionen
klar och evakueringen hävs.
En halvtimme efter olyckan informeras allmänheten
via läns radion (Sveriges Radio Malmö hus). Ett
gruppfax skickas till medierna från SOS Alarm på
begäran av räddningsansvariga. Fortlöpande pressinformation
sker sedan på plats där lokal radion får en
särställning och kan följa räddningsarbetet innanför
avspärrningarna. Ett presscentrum inrättas på en annan
ort men fungerar illa då det ligger för långt bort
och saknar utrustning.
Inför evakueringen ökar informationsaktiviteterna
markant. Under eftermiddagen dagen före vagnsbärgningen
informeras stora arbetsplatser och vårdinrättningar
inom exempelvis äldre omsorgen. Kommunens
växel förstärks kraftigt med en styrka på upp till 15
tjänstgörande och hålls öppen även på natten. En person
avdelas särskilt för den interna informationen. På kvällen
går vidare ett pressmeddelande ut. På morgonen informeras
invånarna två gånger med flygblad, först genom
tidningsbudens försorg och senare med brev bärarna. Polisen,
som sköter själva utrymningen, upplyser med högtalarbilar
och helikopter. VMA utnyttjades däremot inte.
Utrymningen bedöms ha fungerat bra.
Kävlinge är kärnkraftskommun och hade övat
krisscenarier vid ett flertal till fällen, vilket bedöms ha
skapat ett väl fungerande nätverk mellan och inom
myndigheterna. Vid evakueringen tar kommunen och
räddnings tjänsten snabbt informationsinitiativet och
”agerar efter alla konstens regler” enligt den utvärdering
som senare gjordes efter olyckan (Jarlbro, Sandberg
& Palm 1997; RV/Hedman & Trost 1997).
Lindesberg
färjan estonias haveri 1994
Färjan Estonias förlisning på Östersjön den 28 september
1994 är en av de allvarligaste kris händelserna,
med katastrofprägel, i Sverige i modern tid. 859 människor
omkom varav 501 svenskar. Alla nivåer i landets
beredskapssystem aktiveras och involveras i detta
krisarbete.
På central nivå blir Estonia ett fler faldigt regeringsärende,
bland annat i fråga om anhörigkontakter
och bärgning. Kontakterna från anhöriga och andra
berörda blev till en början mycket intensiva, något
som ansvarigt departement (kommunikationsdepartementet)
inte kunde svara upp till vare sig (telefon)tekniskt,
personellt eller empatiskt. Det grundlägger en
eskalerande dålig relation mellan statsmakten och de
anhöriga och drabbade med långvariga problematiska
effekter (som delvis fortfarande består). Katastrofen
inträffar under ett regeringsskifte, där både avgående
och pågående regering uppfattas ge löfte om bärgning,
vilket senare återtas i ett beslut om att färjan ska vila i
frid på havets botten. Ett omfattande utredningsarbete
följde, men någon samstämd och överlag accepterad
orsak till haveriet finns ännu inte.
Olyckan/katastrofen sker på internationellt vatten
och får nationell dignitet, men kris arbetet blir i första
hand en regional och lokal fråga. De omkomna och
skadade passagerarna kom från stora delar av landet
– 130 av landets kommuner noteras ha varit be-