Sverige

92 kris och lärdom
trala kris ledningen vanligen presskonferenser varannan
timme och i samband med januaristormen 2005
tillämpades i de flesta kommuner en ordning med en
eller två pressmöten per dag, trots att och samtidigt
som medierna löpande följde krisarbetet både på ledningsnivå
och på fältet. ”Det vi i första hand tänkte
på var att göra riktigt ordentliga press konferenser”, är
minnesbilden i Båstad i Hallandsåsärendet.
Presskonferensen är ett sätt att hålla ihop informationen,
ge samma lägesbeskrivning – och /visa/ att det är denna
information som gäller // Trovärdigheten i krissammanhang
får inte krackelera. Dessutom är det en tidsaspekt –
innan man har hunnit formulera något på papper så har
läget förändrats. Däremot gäller det att hålla tempo, så
det handlar inte om två timmar utan kanske om varje timme
(informatör, göteborg).
Två former av pressinformation tillämpas. Den ena
innebär att informationsgivningen samlas och hålls
samman till ett tillfälle och en plats, den andra att
de olika enheter/förvaltningar som är involverade i
krisarbetet svarar för sin respektive information. Det
första upplägget före faller ha blivit alltmer utbrett
med tiden. En klar majoritet av de intervjuade i denna
studie menar mer eller mindre bestämt att den förra
modellen är att föredra, ur myndighets synvinkel,
men med en för modan att det även gäller ur mediesynvinkel.
Flera problem och exemplifierade misstag
redo visas i de fall krisledningen (t.ex. vid räddningstjänsten)
haft sina genomgångar med pressen, medan
den politiska kommunledningen tagit emot pressen i
kommunhuset och socialtjänsten haft sina egna pressträffar.
Det riskerar att resultera i både dubbel information
och motstridig information.
Att samla den organiserade informationsgivningen
innebär att alla inblandade aktörer och parter uppträder
gemensamt. Här säger erfarenheten att man
bör inkludera utomstående medhjälpande parter som
försvaret/hemvärnet, polisen, frivilligorganisationerna
och infrastrukturföretagen. Rutinen är normalt att
sammankalla pressen efter morgonens eller förmiddagens
stabsmöte, i intensiva skeden också att ha en
uppföljning på eftermiddagen.
En fråga i detta sammanhang gäller vem eller vilka
som ska vara talesmän. Flertalet intervjuade krisaktörer
är av meningen av man ska koncentrera antalet
talesmän till en eller två personer, stabsledaren
och en politiskt ansvarig (även om olika förvaltningsrepresentanter
kan uttala sig i sak för sina fögderier).
Följdfrågan uppstår om det är lämpligt att stabsledaren
(motsvarande) är presstalesmän då denne också
sitter med det operativa krisarbetet, men här menar
flera av dessa att det är förenligt.
Mediekontakterna kompliceras när riksmedier och
framför allt internationella medier/tv-kanaler träder
in på arenan. För det första upplevs kontakterna ofta
som mer påträngande och uppfordrande än relationen
med lokalreportrarna, även om de senare är ständiga
följeslagare, särskilt när det gäller att som talesmän
svara upp mot utländska medier. ”När mikrofonerna
sätts upp i ansiktet så gäller det att kunna hantera det
utan att tappa konceptetrna”, säger en kommundirektör.
Här krävs också tillgänglighet dygnet runt på ett
annat sätt än när det bara gäller lokala medier. För det
andra kräver de tillresta teamen betydande service av
typen anordnande av sändningsplatser och anpassning
till direkt sändningar. Omfånget av riksmedier kan bli
mycket stort i samband med besök av internationella
delegationer, kungahuset och ministrar, vilket kräver
betydande arrangemangs insatser.
Då /Estoniafallet/ trängde sig journalisterna verkligen på,
vi blev belägrade av medier. Det var också en lärdom, att
man får vänja sig vid att bli intervjuad på annat språk – så
det gäller att skicka fram rätt folk. Och tänk dig att det
ringer /medieteam/ hit och meddelar att de är på väg i
helikopter och vill snabbt ha en landningsplats, ”var ska vi
landa” (räddningschef, lindesberg).