Sverige

kris och lärdom 47
Forskningen om lokala kriser med amerikanska förtecken
har emellertid i märkbart liten utsträckning
avhandlat de kommunikativa aspekterna av krishantering.
I redo visningarna av DRC-studierna ägnas dessa
frågor ett tämligen begränsat intresse och utrymme
med vissa undantag för medie frågorna. Så exempelvis
lyser kommunikationsaspekterna med sin frånvaro i
en ny handbok om krisforskning förutom ett kapitel
om system för varningsinformation (Rodriguez, Quarantelli
& Dynes 2006).
På senare år har man dock på amerikansk mark
börjat upp märk samma kommunikations problematiken
i krisforskningen, både när det gäller planering
och hantering av kriser. Särskilt pr-forskare har visat
stort intresse för krisaspekten, men deras intresse är
huvudsakligen inriktat mot kriser i organisationer i
betydelsen företag. Här har exempelvis Coombs lanserat
en teori, Situational Crisis Communication Theory
(SCCT), som närmast är en modell för skydd av
organisationers rykte och image. Denna teori bygger
på hypotesen att en organisations krishistoria i betydelsen
dess relation och information i samband med
tidigare krishändelser påverkar omvärldens uppfattning
av en ny händelse, vilket som väntat verifieras
när den testas. SCCT-teorin utmynnar bland annat i
en lista på strategier för att skydda en organisations
renommé, från fullständig avbön och korrektiva åtgärder
till förnekande och attack på den anklagande
(Coombs 2004; 2006).
Kommunikation är en helt central faktor för krishantering
och för krisledningar, hävdar sam tidigt europeiska
forskare. Kommunikation har kommit att bli
ett primärt fokus för krisaktörer, enligt dessa iakttagare.
Förmåga att initialt reagera på en inträffad krishändelse,
att inhämta information i krisarbetet, ge ut
information och att koordinera information är avgörande
faktorer för hanterings effektiviteten. Hit hör att
skapa relationer med omvärlden. Relations frågorna
är lika viktiga som operativt beslutsfattande, där det
bland annat gäller att hantera image och de imagepåfrestningar
som en kris kan medföra och där det särskilt
gäller att relatera sig till nyhets medierna, menar
't Hart; Heyse & Boin (2001).
I krislägen avviker den organisatoriska kommunikationen
på flera sätt från ordinarie för hållanden.
Välkänd kunskap är att i ett sådant läge eskalerar
människors informationsbehov mycket snabbt. Följden
är att informationsvolymen ökar kraftigt eller
exploderar med det ordval Rosenthal, Charles och 't
Hart (2001:18) använder. Kommunikationskanalerna
blir över belastade, alla typer av information blandas
och de kommunikativa flödena ändrar ständigt riktning,
exempelvis från den berörda myndigheten till
andra aktörer som blir involverade (Flodin 2000;
Larsson 2001).
Forskare pekar också på kommunikationens vikt
i negativ betydelsen där bristande och felaktig information
liksom sammanbrott i informationssystemet i
sig är en krisorsak – och en allt vanligare krisorsak.
Organisationsforskarna Seeger, Sellnow & Ulmer
(2005:65), som menar att nästan alla organisatoriska
kriser uppvisar någon typ av kommunikativt problem,
instämmer i att dålig information kan för värra en
kris: ”Poor communication or reticence can intensify
the magnitude of a crisis to a point where recovery is
impossible.” Även små fel och misstag i informationsarbetet
kan innebära stora konsekvenser för krishanteringen.
Fischer (1998:92) pekar särskilt på behovet
av (väl fungerande) inter organisatoriska kontakter
och informations insatser som ”contributes to the effectiveness
of the organizational response”.
De politiska ledarna har här en synnerligen viktig
och kritisk roll. Förutom förmåga att fatta beslut måste
de kunna skapa förståelse och mening och få till
stånd lärande (samt kunna avsluta en kris). Förståelse
(sense making) innebär bland annat att kunna identifiera
en kris och att definiera den, ange vad den handlar
om. Meningsskapandet (meaning making) innebär