Sverige

kris och lärdom 49
helt enkelt att informera och ge sin story. Kommunikationsförmåga
är således helt centralt för krisledare:
”Leaders who lack the ability to communicate cannot
lead in crises” /…/, ”(t)hey must excel in crisis communication”,
menar Boin m.fl. (2005:13, 148). Även
om denna forskning främst ligger på nationell och internationell
nivå har den också lokal relevans.
Inom medieområdet har de angloamerikanska studierna
främst intresserat sig för mediernas be vakning
(se t.ex. Quarantelli 1989; 1996). I en summering av
den amerikanska forskningen på detta område konstaterar
Quarantelli (1996) att de lokala medierna
normalt levererar en mycket om fattande bevakning
av krishändelser, att rapporteringen i hög grad bygger
på traditionella källor (som de officiella krisledarna)
och har ett ”command-post”-perspektiv samt att medierna
har dålig egen krisplanering och förberedelse
för krishändelser. Däremot har kris organisationernas
och krishanterarnas relationer och kontakt former
gentemot medierna vållat begränsat internationellt
forskarintresse. En allmän giltig men närmast självklar
slutsats är emellertid att ”The greater the cooperation
between the emergency management organization and
the mass media organizations, the greater the chance
of an effective disaster response” (Fischer 1998:93).
Svensk krisforskning upprepar synen på kommunikationens
betydelse utifrån dess studier och insamling
av erfarenheter på fältet. Jämfört med speciellt
den amerikanska kris forskningen är kommunikation
genomgående en av de dimensioner som utforskats i
svenska studier av allvarliga samhällsstörningar. Det
handlar om kartläggning och analys av kommunikationen
mellan involverade myndigheter och medierna,
allmänheten, berörda och drabbade människor samt
inter organisatoriskt mellan berörda organ och internt
inom dessa.
Den lokala offentliga kommunikationen i krislägen
har således dokumenterats och granskats vid flertalet
av de krishändelser som inträffat under de senaste
20 åren i vårt land (se kapitel 2). Det gäller först och
främst de mer allvarliga samhällsstörningarna, från
de svenska följderna av kärnkrafts haveriet i Tjernobyl
över Estonias förlisning och förgiftningen av Hallandsåsen
till festlokals branden i Göteborg och mordet
på utrikesminister Anna Lindh (se bl.a. Amnå &
Nohrstedt 1987; Larsson & Nohrstedt 1996; Arvidsson
1998: Palm, 1998; Larsson & Nohrstedt 2000;
Larsson 2004). Det gäller likaså många av de extrema
naturhändelserna och större olyckor inom främst
trafik sektorn (se t.ex. Malmström & Weibull 1995;
Jarlbro, Sandberg & Palm 1997; Nord 1998; Hedman
1999; Norling 2001; Enander, Hede & Lajksjö 2005)
samt även enstaka sociala och våldsrelaterade krisfall
(Olausson 2005).
Bland de genomgående kunskaper som i fall efter
fall utvunnits på svensk mark kan nämnas att (nyhets)
medierna, knappast förvånande, är den i särklass viktigaste
informationsvägen. Att ordna för väl fungerande
mediekontakter i syfte att få utrymme på nyhetsplats
har med andra ord prioritet i krisarbetet. Medierelationen
bedöms i många fall vara väl fungerande
även om det finns tydliga undantag. Medierna ger
också en mycket omfattande och intensiv bevakning
av snart sagt varje krisincident och nyhets bevakningen
har blivit mycket snabb i och med mediernas webbpublicering.
Här kan dessutom konstateras att medierna
vanligen intar en relativt okritisk hållning i krislägen,
särskilt inledningsvis, förutom vid kriser som organisationen
(myndigheten) själv orsakat. Vid sidan av
medievägen har webbinformation på hemsidan under
senare år blivit en central kanal. Telefonkontakterna
blir vanligen mycket intensiva i krislägen, vilket kräver
hög kapacitet och kompetens när det gäller upplysningstjänst
(förutom hög teknisk växelkapacitet).
En annan genom gående slutsats i den svenska fallforskningen
är att den interna informationen blir lidande,
då man blir alltför inriktad på att producera
externt riktad information. Noteras kan vidare att