Sverige

kris och lärdom 39
präglas av betydande osäkerhet (Sundelius, Stern &
Bynander 1997).
Det innebär för det andra att krishändelser enligt
många forskare kan betraktas som politiska fenomen
– eller hög politiska fenomen med vissa forskares uttryck
– i stället för myndighets administrativa företeelser.
Med andra ord har krishanteringen politiserats
och politiken ”krisifiserats”. Krishanteringsprocessen
liknar således en policyprocess. Kriser är sällan avgränsade
händelser och till fälliga systemavbrott utan
ingår i en åter kommande process av kritiska händelser,
en process som ibland leder ett samhälle från ett
till stånd till ett annat. Därmed kan de också skapa
en för nyelse av ett rådande system. De kan vara delegitimerande
men ger samtidigt möjlighet till återlegitimering.
En viktig aspekt är också att sådana
skeden inte kan hanteras på ett enda givet givet sätt
utan måste skötas situationsanpassat, av en rad interagerande
parter, såväl offentliga som privata (Rosenthal,
Charles & 't Hart 1989; 't Hart & Rosenthal
1996; Rosenthal 1998; 't Hart, Heyse & Boin 2001). I
allt större utsträckning kännetecknas kriser av ”complexity,
inter dependence, and politicization”, menar
sammantaget Rosenthal, Boin & Comfort (2001:6).
De holländska forskarnas politiska etikettering
utgår från studier av mycket allvarliga samhällsstörningar
och krishantering inom centrala policyområden.
En rad av de olyckor som avhandlas i denna
studie har dock knappast politiserad karaktär på samma
sätt.
Litteraturen uppvisar få definitioner med lokal inriktning,
men Dynes formulerade en sådan i sitt klassiska
krisverk Organized Behavior in Disaster från
1970 där en krishändelse anges vara ”1. an event, 2.
located in time and space, 3. in which a community,
4. undergoes severe danger, 5. and incurs losses,
6. so that the social structure is disrupted, 7. and the
fulfillment of all or some of its essential functions is
prevented” (Dynes 1970). Forskare av i dag vill dock
som sagt sätta punkt två i denna definition under debatt,
då man menar att många kristillfällen knappast
är be gränsade i tid och rum. Buckle, som studerat
australiensiska lokala kriser, menar att på lokal nivå
förknippas kris (även) med andra skeenden än akuta
olyckor: ”Local community definitions of disaster locate
disaster much more firmly in the context of daily
life and in systemic and long-time changes” (Buckle
2005:198). Han menar också att ett annat kännetecken
för en krishändelse är förändrade relationer i
samhället.
Krishändelser kan typifieras på flera sätt. En traditionell
grov indelning är den mellan de händelser som
orsakas av naturen och de som orsakas av människan.
Nutida forskare påpekar dock att många krisfall innebär
en kombination av dessa. En vanlig typologisering
innebär en indelning i olika karaktärer, exempelvis
natur kriser, teknologiska kriser, sociala kriser och (organisatoriska)
ledningskriser (se Lerbinger 1997; jfr
Johansen & Frandsen 2007). I en helt annan typologi
uppstår fyra typer utifrån variablerna hur snabbt en
krishändelse utvecklas och upphör, nämligen (på engelska)
the fast burning, the cathartic, the slow-burning
/och/ the long shadow crisis. Den första typen både
inträffar och slutar snabbt, den andra slutar snabbt efter
en långsam framväxt, den tredje kryper fram långsamt
och bleknar sakta bort och den sista kan inträffa
snabbt men skapar vidare problem, ofta av politisk
natur ('t Hart & Boin 2001:28ff).
Huruvida krissituationerna ökat i antal jämfört
med tidigare är emellertid föremål för diskussion. Anthony
Giddens (1997) menar att riskscenarierna och
kris händelserna inte ökat i antal under modern och
senmodern tid. Andra kris analytiker, däribland Mileti
& Gailus (2005), har en motsatt bild, åtminstone i beaktande
av hur många människor och hur stora monetära
värden som gått förlorade de senaste 30 åren
vid olika sådana tillfällen. Och Millar (2004) hävdar
att de organisatoriska kriserna, bestämt till företags-