Sverige

94 kris och lärdom
vare i sina kontakter utåt mot omvärlden. En informatör
med erfarenhet av flera krishändelser menar att
personalen ska ha information först, särskilt personal
i växlar och receptioner.
Vi sa /till oss själva/ att det inte är någon skillnad på
extern och intern information, den måste ske samtidigt. Vi
kan inte /först/ gå ut via presskonferens och pressmeddelande,
det måste man veta internt på samma gång. Så det
går inte att separera (informationsansvarig, arvika).
I intervjuerna framträder olika syn på formerna för
den interna informationen. Vissa föreställer sig tvåstegsmetoder
där man i ledningen ger information till
förvaltnings cheferna som sedan förväntas förmedla
detta till sina anställda. Andra menar att det inte fungerar
i praktiken, att budskapen inte når ut på fältet,
varför andra metoder måste användas.
Problemen i den interna kommunikationen har tidigare
även haft tekniska orsaker i bristen på lämpliga
(snabba) kanaler/metoder. De nya informationsteknologin
med intranät har dock gjort det betydligt
lättare att få till stånd snabb personalinformation.
Numer utnyttjas även möjligheten att sända gruppmejl
via e-postsystemet. Möten, från stormöten till
arbetsgruppsmöten, har samtidigt visat sig ha en särskild
betydelse och då inte bara som informations- och
kommunikations medel utan även för att skapa gemenskap
i en svår situation. Tilläggas kan att i åtminstone
en kommun anordnas också möten för personal som
står utanför krisarbetet.
Lärdom av lärdom
Det är mycket viktigt, menar många intervjuade i
denna studie, att söka dra lärdom och skaffa kunskap
om krishantering och kriskommunikation utifrån
redan inträffade krishändelser och utifrån övningar.
Utvärderingar och rapporter, konferenser och seminarier
liksom besök i eller besök av drabbade kommuner
är medel i detta förvärv av insikter och lärdomar.
Egna tester och övningar bedöms dock som än mer
verksamma lärmetoder. Flertalet kommuner uppges
ha en krisövning varje eller vartannat år.
I ett antal kommuner sker enligt uppgift egna utvärderingar
efter krishändelser, medan andra bara förefaller
teckna ner sådana när länsstyrelsen och andra
statliga myndigheter begär det. En annan typ av dokumenterad
kunskap är de dagböcker som vissa kommuner/räddningstjänster
fört vid de aktuella händelserna
tsunamin och januaristormen, och som sedan
använts i genomgångar efteråt och i intern utbildning
på krisområdet.
Den i särklass bästa erfarenheten erhålls emellertid
av att organisationen (här i första hand kommunen)
och man själv som krisfunktionär varit involverad
i ett krisarbete eller ”i ett skarpt läge” som särskilt
räddningschefer väljer att uttrycka sig. En både självklar
och obehaglig slutsats är således att en ”gammal”
kris har varit till fördel inför en ny krishändelse. Flera
kris aktörer säger att ”Den /krishändelsen/ har varit
väldigt nyttig för hela organisationen” eller att ”det
var tur att vi haft den tidigare krisen”. Den tidigare
krissituationen har med andra ord bidragit till att den
aktuella krishändelsen kunde hanteras på ett bra eller
bättre sätt. Den har skapat större säkerhet och trygghet
i krishanteringen:
Vi är i vår kommun ganska lugna inför sådana här plötsliga
katastrofer och uppgifter. Därför kändes det inte särskilt
uppjagande när det /tsunamin/ hände // Det som satte
sig i Estonia har visat sig rätt så gångbart efteråt, i den
här kommunstorleken. Vi har inte behövt treva så mycket
och är lugna i den erfarenheten, även om det var en dyrköpt
erfaren het. Det vi varit med om har givit en ny plattform
att stå på (räddningschef, lindesberg).
Av sådana här tråkiga erfarenheter /som i Göteborg under
årens lopp/ har kommunen fått anledning att se över organisationen,
prata om de här frågorna och öva dem prak-