Sverige

kris och lärdom 51
Bakom skolbildningen organisatoriskt lärandet
återfinns i främsta ledet Chris Argyris och Donald
Schön. De skiljer på två numera väl kända typer av
lärande, singe-loop- och double-loop-learning (Argyris
& Schön 1978; Argyris 1999). Single-loop-lärande
sker ”whenever an error is detected and corrected
without questioning or altering the underlying values
of the system” (Argyris 1999:68). Det handlar om
rutinmässiga och repetitiva för änd ringar. Normerna
förblir dock desamma. Dubbel-loop-lärande sker när
de grundläg gande normerna (”the governing variables”)
och formerna omprövas och ändras. Det gäller
ofta komplexa problem, men detta lärande krävs för
att organisationen ska överleva på sikt, menar de två
frontfigurerna för lärandeskolan.
På det kommunikativa området handlar den enkla
lärandespiralen om att nå ökade färdigheter att kommunicera,
medan den dubbla lärandespiralen bland
annat kräver en förädlad analytisk och empatisk förmåga
i förhållandet till omvärlden (Nohrstedt 2006).
Lärandets karaktär kan också beskrivas genom de
tre typer av lärande som Boin m.fl. identifierar – det
erfarenhets baserade, det förklarings baserade och det
kompetensbaserade lärandet. Lärprocessen inbegriper
enligt dessa forskare ”purposeful efforts to (re)examine,
(re)assess, and (re)calibrate existing and proposed
beliefs, policies, and institutional arrangements” (Boin
m.fl. 2005:117f).
Inom forskarsamhället framträder skilda uppfattningar
om lärandet i och av allvarliga samhällsstörningar,
huruvida de ger positiva eller negativa lärandeeffekter
(se t.ex. Stern 1997). Å ena sidan hävdas att
just sådana tillfällen verkligen ger ett lärande. En kris
kan ha katalysisk effekt i betydelsen att den ”speedar”
upp psykologiska och politisk/administrativa processer.
Å andra sidan menar flera forskare att krishändelser
kan resultera i övergeneraliseringar, försvarsställningar
och förhastade reformer m.m. Dessa situationer
leder ofta till intensiva och utdragna politiska
strider. Den information som insamlas i sådana lägen
används snarare som politisk ammunition i stället för
till att förbättra krissystemen och kris hanteringen.
Slutsatsen är att den organisatoriska lärande teorin
inte fungerar, ”the postmodern crisis is very unlikely
to conform to this picture”. Kommentaren från forskarna
är bister: ”The more we know about crises, the
less likely we are to learn from it” (’t Hart, Heyse &
Boin 2001:184). Det bör dock åter påpekas att dessa
forskare avhandlar breda policykriser till skillnad från
många av de mer ”konkreta” krisfall som undersöks
i denna studie.
Historisk analogi (historical analogy) är ett annat
perspektiv som bättre speglar dessa skilda effekter,
menar Brändström, Bynander & 't Hart (2004). Med
historisk analogi menas att politik- och policyaktörer
tar tillvara sina minnesbilder – eller erfarenheter
– i hanteringen av aktuella kriser. Frågan är hur och
varför de använder sig av dessa erfarenheter och om
dessa har utvecklande eller begränsande verkan. Forskarna
utkristalliserar ett antal analogityper, nämligen
att de historiska återkopplingarna fungerar som filter
som ger en mall eller ett schema för hur kriser kan
hanteras, läromästare i linje med lärdomstänkandet,
instängsling som begränsar ”sense-making and political
space”, blinda fläckar med missade eller förbisedda
kunskaper, vapen som används som politisk argumentering/påverkan
och slutligen som trauma med
fokus på särskilt uppskakande episoder. Forskarnas
mindre oväntade slutsatser, som formuleras som hypoteser
för framtida forskning, är att sannolikheten
för att tillgodogöra sig kunskaper från gamla kriser är
större ju närmare i tiden den inträffat, ju mer personlig
erfarenhet man har av den, ju större psykologisk
”kraft” den haft och ju mer likartade förhållandena
är jämfört med de nuvarande, dvs. att den aktuella
händelsen och dess krishantering liknar den tidigare
(Brändström, Bynander & 't Hart 2004).