Sverige

106 kris och lärdom
krishändelser förefaller, knappast oväntat, viktigare
för administrativa funktionärer än för dem som reguljärt
har till uppgift att hantera olyckor av olika slag,
som räddningsledare och sjukvårdspersonal. Erfarenhet
förefaller vidare ha större betydelse i en utvidgad
organisation än i en ordinarie etablerad organisering
(Jfr Dynes 1970).
På kommunikationsområdet har erfarenheter omsatts
i etablerad praktik vad gäller exempelvis formerna
för presskontakter, telefoni- och upplysnings tjänst,
relationen till drabbade hushåll och individer och hur
de interorganisatoriska kontakterna kan handhas på
mest effektiva sätt i akut lägen. Hit hör som sagt också
insikten om fördelen med en samlad och sammanhållen
informations givning, fysiskt/lokaliseringsmässigt
och innehålls mässigt, i stället för en upp delning på
de politiska, operativa och informativa funktionerna.
Och hit hör framför allt att man allmänt är införstådd
med kommunikationens betydelse, att man måste satsa
på omfattande informations insatser vid krishändelser,
särskilt inledningsvis men också under hela krishanteringsprocessen.
Kommunikation är halva jobbet,
säger flera erfarna stabs- och räddningsledare.
Sannolikheten att tillgodogöra sig historiska kunskaper
är rimligen större ju närmare i tiden den tidigare
händelsen ligger och ju mer personlig erfarenhet
man har av den, i linje med en tes från Brändström,
Bynander & 't Hart (2004). Detsamma gäller om de
organisatoriska förhållandena är likartade. I denna
studie ska dock sägas att de som varit indragna i tidigare
krisarbete genomgående har ingående och tydliga
minnen och erfarenhets uppfattningar från dessa även
om de inträffat längre tillbaka i tiden. Sådana händelser
och sådant krisarbete är pregnanta minneselement.
Olikartade organisatoriska lösningar behöver vidare
inte skapa sämre förutsättningar att tillgodogöra sig
historiska kunskaper om vi rätt ska tolka deras berättelser
om tidigare och aktuellt krisarbete.
Vi kan notera en föga behaglig men knappast förvånande
slutsats att kriser är bra (att ha upplevt). En
genomgående reflektion hos intervjuade krisfunktionärer
i denna studie är att de vid de aktuella krishändelserna
– tsunamin och stormen – haft nytta av att ha
varit med om ett eller flera tidigare krisarbeten. Det
har givit en inre säkerhet med vetskap om att man
gått igenom hanteringen av en extrem händelse förut
och det har skapat en (känsla av) förmåga att ta itu
med sådant arbete när en ny händelse inträffar. Tidigare
kunskaper har kognitivt upparbetats och återskapats.
Erfarenhetsåterföring framstår därmed som ett
centralt koncept vid krishantering.
För de krisaktörer som varit med om både ’gamla’
och ’nya’ extrema händelser kan vi tala om första gradens
och andra gradens erfarenhet och lärdom. Jämfört
med teorin om enkel- och dubbel-looping inom
organisationsforskningen handlar lärandet från tidigare
kristillfällen i stor utsträckning om den första typen,
men i vissa fall där system och struktur ändrats/
utvidgats kan vi möjligen också tala om den dubbla
formen av lärande.
Ett flertal krisaktörer (bland de intervjuade) har
suttit på sina poster under en längre tid och hunnit
uppleva en eller till och med flera extrema händelser
på denna post. Den personliga erfarenheten kan som
sagt bedömas ha varit till fördel för det lokala krisarbetet
vid en ny sådan händelse. Samtidigt kan detta
utgöra ett problem när dessa aktörer ersätts av nya
funktionärer (som när 40-talisterna går i pension).
Detta problem accentueras genom att lokala myndigheter
inte alltid sammanställer genomarbetade utvärderingar
av sin krisverksamhet som vägledning vid
nya allvarliga samhällsstörningar. Krisutbildning kan
kompensera, men kompetensförsörjningen inom krisområdet
kan framdeles bli ett besvärligt kapitel hos
lokala myndigheter.
Huruvida det finns någon skillnad i krishanteringsförmåga
mellan kommuner som har en krishistoria