Sverige

kris och lärdom 35
resulterar i ett omfattande krisarbete med deltagande
av en rad myndigheter och institutioner inklusive försvaret.
Förutom en intensiv räddningsinsats vidtar en
omfattande vårdinsats för sjukhusen och stadsdelsförvaltningarna
gentemot drabbade och anhöriga. Den
gemensamma katastrofplanen och krisledningsarbetet,
lokaliserat till kriscentralen i regionens räddningsstation,
sätts snabbt i verket. Statsministern och försvarsministern
besöker med kort varsel orten med anledning
av det inträffade.
Parallellt med krisledningen inkallas den informationsstab
som finns utsedd för krislägen i den förberedda
kriscentralen. Gentemot medierna stadfästs en
princip om tät, regelbunden och samlad pressinformation
där alla involverade organ och enheter framträder
gemensamt. Ett stort pressuppbåd infinner sig snabbt;
snart finns också ett flertal utländska tv-team på
plats. Till en början är medierna också närvarande på
brandplatsen, där räddnings ledaren gör ett olyckligt
uttalande om trolig brandorsak (även om det senare
visare sig vara en riktig bedömning). Informationssystemet
bedöms i efterhand som väl fungerande.
De omkomna liksom många skadade förs till Sahlgrenska
sjukhuset. Här samlas ett mycket stort antal
anhöriga och nyfikna vilka skapar ett närmast kaotiskt
tillstånd. Behov uppstår av psykosociala insatser
som sjukhuset inledningsvis har svårt att möta. Tidigt
uttalas kritik mot främst polisen, särskilt kring identifieringsarbetet
(upprättande av listor över omkomna
och upp gifter om till vilka sjukhus skadade transporterats
etc.). Det skapar friktion och problem i relationen
till anhöriga och fortsättningsvis till den anhörigförening
som senare bildas.
Information och bistånd till berörda människor
sker främst i stadsdelarna som med relativt kort varsel
etablerar stödfunktioner. Den kommunala personalen
blev dock underförsörjd med intern information, som
en konsekvens av satsningen på de externa insatserna
gentemot inte minst pressen. En erfarenhet är att avlastningssamtal
även behövs för personal som medverkar
i krishändelser med traumatiska inslag (SOU
1999:68, Larsson & Nohrstedt 2000).
göteborgskravallerna 2001
I mitten av juni 2001 står Göteborg som värd för ett
EU-toppmöte, men blir samtidigt platsen för omfattande
demonstrationer och konfrontationer mellan
polis och vissa politiska rörelser som har beskrivits
som upplopp. Den första dagen omringar polisen
Hvitfeldtska gymnasiet som upplåtits för tillresta aktivister.
Tumult uppstår på skolgården, följt av oroligheter
mellan parterna i Vasaparken. Följande dag sker
en omfattande skadegörelse på Avenyn dit polisen
drivit demonstranterna från området vid Mässan där
EU-mötet hålls. På kvällen förekommer skott lossning.
Tredje dagen stormas Schillerska gymnasiet som också
fungerar som härbärge för aktivister.
En mycket omfattande pressbevakning uppstår, både
av händelsen i sig men främst kring frågan om de
polisiära insatserna. Informationsinsatserna på polisnivå,
externt såväl som internt, har kritiserats i utvärderingar
efter händelsen. Presskontakterna blir synnerligen
intensiva men får också problematiska inslag.
Kommunikationen mellan polisen och (arrangörerna
av) demonstrationerna anses mycket bristfällig. Likaså
konstateras brister i den interna kommunikationen
med polispersonalen på fältet där mycket av informationen
förefaller ha gått förlorad på vägen, bland annat
beroende på att många poliser saknade lämplig
utrustning/radio och att det saknades informationspersonal
på polisens samlingsställen. Medierna blev
i många fall deras enda informationskanal. Informationsfunktionen
var inte representerad i staben (Wijk
2002; Olausson 2005).