kris och lärdom 39 präglas av betydande osäkerhet (Sundelius, Stern & Bynander 1997). Det innebär för det andra att krishändelser enligt många forskare kan betraktas som politiska fenomen – eller hög politiska fenomen med vissa forskares uttryck – i stället för myndighets administrativa företeelser. Med andra ord har krishanteringen politiserats och politiken ”krisifiserats”. Krishanteringsprocessen liknar således en policyprocess. Kriser är sällan avgränsade händelser och till fälliga systemavbrott utan ingår i en åter kommande process av kritiska händelser, en process som ibland leder ett samhälle från ett till stånd till ett annat. Därmed kan de också skapa en för nyelse av ett rådande system. De kan vara delegitimerande men ger samtidigt möjlighet till återlegitimering. En viktig aspekt är också att sådana skeden inte kan hanteras på ett enda givet givet sätt utan måste skötas situationsanpassat, av en rad interagerande parter, såväl offentliga som privata (Rosenthal, Charles & 't Hart 1989; 't Hart & Rosenthal 1996; Rosenthal 1998; 't Hart, Heyse & Boin 2001). I allt större utsträckning kännetecknas kriser av ”complexity, inter dependence, and politicization”, menar sammantaget Rosenthal, Boin & Comfort (2001:6). De holländska forskarnas politiska etikettering utgår från studier av mycket allvarliga samhällsstörningar och krishantering inom centrala policyområden. En rad av de olyckor som avhandlas i denna studie har dock knappast politiserad karaktär på samma sätt. Litteraturen uppvisar få definitioner med lokal inriktning, men Dynes formulerade en sådan i sitt klassiska krisverk Organized Behavior in Disaster från 1970 där en krishändelse anges vara ”1. an event, 2. located in time and space, 3. in which a community, 4. undergoes severe danger, 5. and incurs losses, 6. so that the social structure is disrupted, 7. and the fulfillment of all or some of its essential functions is prevented” (Dynes 1970). Forskare av i dag vill dock som sagt sätta punkt två i denna definition under debatt, då man menar att många kristillfällen knappast är be gränsade i tid och rum. Buckle, som studerat australiensiska lokala kriser, menar att på lokal nivå förknippas kris (även) med andra skeenden än akuta olyckor: ”Local community definitions of disaster locate disaster much more firmly in the context of daily life and in systemic and long-time changes” (Buckle 2005:198). Han menar också att ett annat kännetecken för en krishändelse är förändrade relationer i samhället. Krishändelser kan typifieras på flera sätt. En traditionell grov indelning är den mellan de händelser som orsakas av naturen och de som orsakas av människan. Nutida forskare påpekar dock att många krisfall innebär en kombination av dessa. En vanlig typologisering innebär en indelning i olika karaktärer, exempelvis natur kriser, teknologiska kriser, sociala kriser och (organisatoriska) ledningskriser (se Lerbinger 1997; jfr Johansen & Frandsen 2007). I en helt annan typologi uppstår fyra typer utifrån variablerna hur snabbt en krishändelse utvecklas och upphör, nämligen (på engelska) the fast burning, the cathartic, the slow-burning /och/ the long shadow crisis. Den första typen både inträffar och slutar snabbt, den andra slutar snabbt efter en långsam framväxt, den tredje kryper fram långsamt och bleknar sakta bort och den sista kan inträffa snabbt men skapar vidare problem, ofta av politisk natur ('t Hart & Boin 2001:28ff). Huruvida krissituationerna ökat i antal jämfört med tidigare är emellertid föremål för diskussion. Anthony Giddens (1997) menar att riskscenarierna och kris händelserna inte ökat i antal under modern och senmodern tid. Andra kris analytiker, däribland Mileti & Gailus (2005), har en motsatt bild, åtminstone i beaktande av hur många människor och hur stora monetära värden som gått förlorade de senaste 30 åren vid olika sådana tillfällen. Och Millar (2004) hävdar att de organisatoriska kriserna, bestämt till företags-
40 kris och lärdom foto: tomas oneborg/scanpix