Sverige

90 kris och lärdom
Krisaktörerna värdesätter i de flesta fall medierna för
deras roll i samhället, deras bevakning i olika krislägen
och i fråga om förhållandet med journalister i deras
fältarbete.
Krisaktörerna instämmer i och understryker därmed
flera forsknings rön utöver att kris bevakningen
är omfattande. Hit hör att medierna i stor utsträckning
förmedlar den information myndigheterna ger
i sina presskontakter. Rapporteringen är ”neutral” i
betydelsen att medierna förmedlar myndigheternas
information tämligen oförvanskat och att deras normativa
uppgift som granskare dämpas, särskilt i akutfasen
av kriserna. Ett undantag kan vara kriser som
direkt noteras som orsakade av myndigheterna själva,
men ytterst få lokala krishändelser tillhör denna kategori
(däremot drabbades som bekant samhällsviktiga
organ som el- och teleföretagen av kraftig kritik
i samband med januaristormen). En annan iakttagelse
är att medierna förutom nyhetsrapportering också är
angelägna att ge medborgarna faktiska upplysningar
om, för att ta två konkreta exempel, var det finns värmestugor
eller hur man får tag i översvämningsskydd.
”Det är inga problem att få ut information via medierna
/så/ det gäller att utnyttja dem, samtidigt som de
vill ha information”, säger en krisledare i sann bytesteoretisk
anda.
Relationen till medierna är genomgående god och
medierna ses som en tillgång och som ’med arbetare’
i krisarbetet som några krisfunktionärer formulerar
sig. Detta har sin grund i nära och täta kontakter i
vardagslag på lokal nivå. Journalister och kommunala
representanter möts regelbundet och kanske dagligen,
man känner varandra väl och är väl medveten om varandras
villkor (jfr t.ex. Larsson 1998).
Den positiva mediesynen i allmänhet och de goda
relationerna i praktiken hindrar emellertid inte att attityderna
gentemot journalistiken även har negativa
och kritiska inslag. På frågan om hur reportrar fungerar
i sin nyhetsjakt är man införstådd med att dessa
(som vanligt) söker andra källor än de officiella. Det
uppfattas å ena sidan fördelaktigt, genom att det kan
ge ny inputinformation från fältet som krishanterarna
kan ha nytta av. Å andra sidan upplevs det som problematiskt
genom risken för motstridiga faktabesked
och lägesbedömningar, liksom att medierna exempelvis
söker intervjua drabbade människor som kan vara
mer eller mindre chockade. Några intervjuade krisaktörer
resonerar om att den intensiva bevakning som
ofta uppstår i kris kan bidra till att förstora (intrycket
av) krisen och även komplicera och till och med förvärra
krishanteringen.
Med medier menas såväl etermedier som tidningar
och inom den senare kategorin såväl lokalpress som
rikspress (och i vissa fall internationella nyhetsbyråer
och medier). Länsradions betydelse har redovisats
ovan. Den insats som länsradion i Kronoberg presterade
vid stormen 2005, där en länsstyrelseinformatör
var placerad vid radiostationen för informationsförmedling
(se kapitel 4), prisas av flera intervjuade
krisaktörer, men uppges samtidigt ha orsakat kritik
i vissa journalistkretsar för att stationen upplåtit utrymme
åt icke-journalister i sändningarna. I samband
med stormen uppdagades dock ett problem med länsradion
(Jönköping) inklusive dess trafikupplysningstjänst
– att mängden information från krisstaberna
blev så omfattande att redaktionerna saknade förmåga/möjlighet
att förmedla allt, vilket innebar att
uppgifter som krisledningarna förväntade sig skulle
komma ut till invånarna blev bortsorterade och aldrig
nådde dessa.
Mediehantering i praktiken
Fortlöpande presskontakter och nära pressrelationer
är det gängse rådet när krisaktörer diskuterar
sina erfarenheter av förhållandet till medierna. Täta
kontakter skapar med andra ord en bättre relation.
Minst en daglig presskonferens är det unisona rådet. I
samband med Göteborgs branden 1998 höll den cen-