Sverige

kris och lärdom 43
Vi kan dra slutsatsen från de internationella studierna
– och från denna aktuella studie – att krisarbete
underlättas av att man tidigare varit involverad i krishantering
och fått erfarenhet av sådant arbete.
En särskilt viktig faktor i krislägen gäller organisationernas
legitimitet, både i de inter organisatoriska
kontakterna och i förhållandet till allmänheten. Graden
av legitimitet följer också i princip ordningen från
typ I till typ IV, menar DRC-forskarna. Legitimiteten
påverkas i hög grad av ledarskapets karaktär. ”Legitimation
is based much more on work toward agreedupon
public goals than on the legality of the means
employed” (Dynes (1978:52).
Legitimitet och förtroende är två sidor på samma
mynt. Förtroendefrågan har kommit i förgrunden hos
senare forskare. Krisledare måste se till att bli tillförlitliga
och trovärdiga i sin relationsutövning och som
informationskällor: ”The most important factor that
determines the effectiveness of governmental crisis
communication effort is, of course, the degree of credibility”,
menar Boin.m.fl. (2005:78).
Erfarenheter och lärdomar
om krishantering
Organisatorisk krishantering är ett väl utforskat fält,
särskilt på amerikansk mark, i termer av emergency
eller crisis management. Eftersom forskningen främst
avhandlat enskilda krisfall – som inträffat lokalt och
regionalt – så följer att det främst handlat om krishantering
på denna nivå. Som en typisk kris definition
inställd mot tillämpad krishantering kan vi välja att
”Disasters are the defining events in a hazard cycle
that commonly is characterized by its four temporal
stages: mitigation, preparedness, response and recovery”
(Tierney m.fl. 2001:5).
Krisplanering har länge varit fokuserad på hantering
av natur katastrofer och teknologiska kriser
kopplade till natur händelser – tidigare under det
kalla kriget var den också inriktad på konsekvenser
av krigslägen. Även forskningen har fokuserat sig på
hanteringen av naturkriser (Schneider 2002; Pearce
2003). Däremot har andra kristyper, som sociala och
ekonomiska typer, studerats i mindre grad även om de
haft stora samhälls konsekvenser. Men krishändelser
har ofta sociala och kulturella dimensioner: ”Disasters
arise from the interaction among the earth’s physical
systems, its human system and its built infrastructure,
rather than from discrete environmental events” (Mileti
& Gailus 2005:496).
Över huvud taget har samhällsapparaten genomgående
under värderat sanno likheten för en krishändelse,
menar flera krisforskare. Många myndigheter är enligt
dessa iakttagare inte heller krisförberedda och krisinriktade.
En rad studier har för det första visat att lokal krisplanering
varit, och i hög grad fortfarande är, skild
från övrig lokal/kommunal planering av typ stadsbyggnation
och miljö skydd. Olika förvaltningar planerar
och agerar isolerat, även om integreringen ökat
under senare tid. Det innebär att planeringen blir
fragmentarisk med bristande samordning mellan olika
organ, inklusive näringslivet, där många företag
har svag kriskunskap. Planerna utgår ofta från tidigare
lyckade rutin insatser som styr bedömningarna av
nya krishändelser. Forskarna framhåller att kris risker
måste vägas in i all planering där det krävs ökad interorganisatorisk
sam verkan och nätverksbyggande
(Tierney m.fl. 2001; McEntire & Myers 2004).
För det andra konstateras att krisplaneringen huvudsakligen
haft som mål att söka undvika och mildra
(natur)kriser. Led stjärnan har med amerikanskt språkbruk
varit hazards mitigation där metoderna baserades
på idén att naturen kan kontrolleras med teknologi.
Olika strategier i termer som disaster-resistance
och disaster-resilience har följt i spåren på detta tänkande
(McEntire m.fl. 2002; Mileti & Gailus 2005).