Sverige

80 kris och lärdom
ordning skulle krångla till krisarbetet som till stor del
består av typiska förvaltnings uppgifter, även om de
kan vara extrema i omfång. Då är det bättre att lita
till den ordinarie förvaltningsstrukturen. Risken med
att införa krisnämnd är dessutom att den centrala
förvaltningen får göra förvaltningarnas jobb. ”Vi är
tveksamma till att dra in förvaltnings folk /i en sådan
nämnd/”, är ett uttalande i linje med denna syn. De
som före språkar användande av krisledningsnämnd
talar också om en förenklad politisk styrning medan
de som ställer sig tveksamma snarast har den motsatta
synen att den politiska beslutsföringen riskerar att bli
mer tungrodd:
Är krisledningsnämnd den form vi ska ha eller inte Jag tror
det är en för omständlig procedur, med ännu fler personer
inblandade /i kommunstyrelsen/. Då tror jag man riskerar
att flytta fokus från uppgiften till att bli ”politik” (kommunalråd,
ljungby).
I de aktuella krishändelserna tillämpade de flesta kommuner
ett mellanting, en lednings- eller stabsgrupp
i vilken en eller ibland flera politiker från kommunstyrelsen
ingick. I åtminstone två av de tre kommuner
som valde att inrätta krislednings nämnd är erfarenheterna
goda. ”Det underlättade att man kunde fatta
beslut som sträckte sig över både de sociala, barn- och
ungdoms- och tekniska /enheterna/”, säger en krisaktör
i en mindre kommun, och får medhåll från den
större kommunen Växjö att man där bara har positiva
erfarenheter. Genom att förvaltningscheferna ingår i
krisledningen så ”blir det en direkt kommunikation,
det blir inga pyramider eller speciella hierarkier”.
Från tjänstemannahåll påpekas att politiker som
ingår i stabsgrupp gärna börjar deltaga alltför mycket
i det praktiska arbetet: ”Ett problem är att politiker
snart blir ganska operativa”, säger en stabschef.
I en av de mindre kommunerna gick kommunalrådet
in som operativ ledare, även i detaljfrågor som var
reserv elverken skulle placeras ut i bygden.
Krishantering
De lokala erfarenheterna av krishantering kan lämpligen
redovisas efter de faser en kris uppvisar enligt
gängse kunskap och litteratur – den förebyggande/förberedande,
akuta och återhämtande fasen (’precrisiscrisis-postcrisis’)
samt lärofasen (se t.ex. Flodin 1993,
Coombs 1999, Larsson 2001).
Den första fasen, förebyggandefasen, innebär att
söka förhindra olycks- och kris händelser, som att gräva
ner luftdragna el- och teleledningar och undvika
husbyggen nära vattendrag och på sluttande lermark
där det finns risk för skred. Denna fråga har varit av
mindre betydelse för denna studie som koncentrerat
sig på kriskommunikation och den faktiska krishantering
som kommunikationen är inbäddad i. Men
ett par intervjupersoner reflekterar själv mant på temat
förebyggande av kriser och då i risktermer. En av dem
menar att det hela tiden gäller i all samhällsverksamhet
att ”ha ett risktänk”, medan en annan diskuterar
behovet av risktänkande hos allmänheten, i linje med
vad som diskuteras i krislitteraturen.
Förberedelser och föranalys
Möjligheten att förbereda sig för en krissituation skiftar
givetvis beroende på vilken typ av kris det gäller.
Så exempelvis fanns tid för vissa förberedelser hos
berörda Smålandskommuner vid översvämningarna
2004 men inget sådant utrymme vid januaristormen
följande nyår (även om stabsfunktionen var etablerad
i och med att stormen kom slag i slag på flodvågskatastrofen).
På denna punkt diskuteras behovet
av att fortlöpande bevaka och analysera händelseutvecklingen
i om världen, såväl i fråga om skeenden
i samhället som mer omedelbara kortsiktiga förhållanden.
Flera intervjuade menar i efterhand att denna
funktion borde ha varit bättre utbyggd, utöver att
man inom räddningsväsendet ständigt följde väderläget
och SMHI:s prognoser.