Sverige

kris och lärdom 81
Förberedelserna innebär bland annat att gå igenom
planer, se över telefonlistor, larma krisfunktionärer,
”olja upp” olika externa organ, se över material- och
transporttillgångar och ordna så att det finns informationsresurser
och -faciliteter.
Varje krishändelse är unik och har sin egenart, påpekas
av ett antal kris aktörer: De varnar för att föreställa
sig en antågande krishändelse och dess utveckling
efter en enhetlig mall: ”Varje kris måste värderas
/för sig/.” Samtidigt är flera av krishanteringens moment
likartade från händelse till händelse, vilket innebär
att aktörerna ofta kan föreställa sig en bestämd
handlings linje. Man vet helt enkelt som krisfunktionär
vad som ska göras inledningsvis, åtminstone om man
varit involverad i någon krissituation tidigare och
övat kris. Åtgärdsschemat är välbekant utan läsning
av krispärmen i bokhyllan. Flera intervjuade aktörer
vittnar om att de avhållit sig från att ”gräva ner sig”
i krisplanen, både för att de kände till den och för att
situationen krävt flexibla lösningar.
Igångsättning
Formerna för igångsättning – när och hur krisarbetet
ska påbörjas – har avgörande betydelse för ett krisarbete
och dess utfall. Det handlar om särskilt fyra
faktorer när krisaktörer söker summera sin krishistoria.
För det första gäller det att skaffa överblick
av situationen som bas för beslutsfattande och inledande
åtgärder. Tidpunkt och grad av insats är två
andra faktorer. Flera aktörer resonerar om ett upplevt
dilemma om när man ska sätta i gång ett krisarbete
och etablera lednings-/stabsgruppen, vid vilket mått
av indikationer på en annalkande krisincident det är
dags att börja ringa in folk. Det genomgående rådet
är att starta snabbt, och hellre en gång för mycket
med avblåsning än att avvakta. När det gäller grad av
insats i den inledande fasen är en tydlig samlad erfarenhet
att man bör starta i stor skala:
Erfarenheten /är/ att dra i gång stort från början och försöka
få grepp på situationen. Det är bättre att ta i för
mycket och sedan trappa ner i stället för att jobba i underläge
och söka komma i kapp (kommunalråd, ljungby).
Vi har valt att i alla dessa lägen gå upp på en hög beredskapsnivå
även om vi inte vet vad som kommer att krävas.
Så vi börjar i stort, för att minska /insatserna/ om det inte
behövs. Det sämsta man kan göra är att ta i för lite från
början (kommunchef, arvika).
Till detta kommer för det fjärde att tidigt kalla in centrala
aktörer samt att skapa kontakt med representanter för de
utomstående organ som behöver vara behjälpliga. ”Vi har
kommit fram till att just igångsättningen och att få tag på
personer, det är den kritiska delen” (kanslichef, kävlinge).
Att starta i stort betyder att ordna kraftiga personella
och materiella resurser. Frågan om det också innebär
en beräkning av resurser utifrån tesen om ett ”värsta
scenario” (så som kris litteratur förespråkar) besvaras
mestadels nekande i intervjuerna och i några fall med
att det skulle man inte orka med. I dessa fall reflekterar
intervjupersonerna över hur man skulle klara ”den
stora krisen”, som att ammoniakvagnarna i ett godståg
inte bara spårar ur i en tätort utan också kollapsar
och springer läck ”där hundratals /orts/bor stryker
med och många många fler skadas”.
Samverkan och rollfördelning
Lokal krishantering innebär samordning och samverkan
med olika typer av organisationer – andra
myndigheter, företag med viktiga samhällsfunktioner
av typ el- och teleföretag och frivillig organisationer
(förutom intern samordning av förvaltningarna inom
kommunen). Det kräver givetvis samarbete på operativ
nivå, men i flera krishändelser har man också
valt – och byggt in i krisplaneringen – samordning
på ledningsnivå. Vissa externa organ ingår därmed i
eller adjungeras till lednings- eller stabsgruppen. Vilka