Sverige

102 kris och lärdom
mer service och faciliteter gentemot medierna liksom
ökad tillgänglighet (på grund av t.ex. olika produktions-
och sändningstider). Intervjuade krisledare vittnar
i några fall om bristande hänsynstagande i olika
sammanhang till krisarbetets villkor och bristande respekt
i exempelvis integritetsfrågor från (vissa av) de
tillresta medierna.
Tesen om ökade problem ju mer nationell-internationell
krishändelsen är kan således i viss mån bekräftas
när det gäller mediehanteringen. Det ska dock
samtidigt sägas att de flesta intervjuade krisaktörer i
denna studie menar att medierelationen fungerat helt
eller till stor del tillfreds ställande utan konflikter och
utan att det uppstått ett motsatsförhållande mellan
parterna.
De lokala medierna blir medhjälpare i krisarbetet.
Som en lokalt verkande part tar de ansvar för lösandet
av krissituationen på ett annat sätt än riksmedier.
Förutom att förmedla information från myndigheterna
samlar de in uppgifter till hjälp för dessa, beskriver
krishändelsens verkningar och medverkar även till
att allmänheten enrolleras i krisarbetet. Den kritiskt
granskande rollen är dämpad men kan vakna till liv så
snart misskötsel uppenbarar sig från myndigheternas
sida, något som krisaktörerna emellertid har svårt att
påminna sig i det stora flertalet fall.
När det gäller den konkreta mediehanteringen är
täta och kontinuerliga presskontakter en tydlig unison
rekommendation från de krisaktörer som haft ansvar
för pressrelationen i de studerande krisfallen. Nyhetsmedierna
bör dels erbjudas återkommande information
i form av pressmöten/konferenser, en eller flera
gånger dagligen, dels ges möjlighet att följa den operativa
krishanteringen fortlöpande. Presskontakterna
bör också vara förlagda och samlade till en central
postering (lednings-/stabsfunktionen) och inte uppsplittrade
på olika förvaltningar.
Relationsarbete och
allmänhetens medverkan
På lokal nivå existerar en stor intressegrupp där
många är personligt berörda – allmänheten i betydelsen
de boende på orten och i bygden. Relationerna
mellan myndigheter och medborgarna, som enskilda
individer eller som invånar kollektiv, förändras vid en
extrem händelse jämfört med ett normalläge, visar
lokal krisforskning (se t.ex. Buckle 2005).
Relationen förändras därmed på flera plan i ett
krisläge – när det gäller kommunikation mellan parterna,
kontakt från kris organisationen med de direkt
berörda och i fråga om hjälp och stöd i olika former.
Information till allmänheten, som i vanliga fall
huvudsakligen förmedlas via massmedierna, sprids i
krislägen i större utsträckning också direkt till hushållen
och där människor tillfälligt befinner sig (och där
innovativa metoder ibland framtvingas vid händelser
av typ översvämningar, stormar och infra strukturella
bortfall).
Vi föreställer oss kanske att krislägen betyder mer
problematiska och konfliktfyllda relationer än normalt,
men denna studie (liksom flera andra studier)
tyder på att det snarare handlar om närmare och mer
samhörande relationer, även om undantag uppträder
i enstaka fall och för enskilda individer i deras myndighetskontakter.
Flera krisaktörer vittnar om känsla
av ökad gemenskap i lokalsamhället där människor
inriktar sig på att till sammans ta sig igenom krishändelsen.
En seglivad tes om anarki och kaos kan under alla
förhållanden bemötas. Till och med utrymningar och
andra påtagliga obehagligheter för befolkningen utfaller
utan vare sig större genomförandeproblem eller
relationsproblem. I den gemen samma ambitionen att
klara av den uppkomna situationen och återgå till reguljära
förhållanden ökar kontakter och kommunikation
mellan olika grupper. Det innebär i sig särskilda
svårigheter vid krissituationer där kommunikations-