Sverige

70 kris och lärdom
För lokalpressen och länsradion är stormen givetvis
en helt dominerande nyhet. Riks mediernas intresse
för händelsen är till en början svagt – tsunamin präglar
fortfarande nyhets rapporteringen på denna nivå –
men ökar i tilltagande grad när verkningarna av stormen
står klara för redaktionerna. Reporterteam sänds
nu till Småland. Särskilt stort är medieintresset i samband
med kungens och ministrars besök i drabbade
områden, något som också kräver planerings insatser
från de lokala myndigheternas sida.
Radion blir ett viktigt informationsverktyg. Den
möjlighet till samhällsinformation som finns genom
Sveriges Radio utnyttjas, dels (i begränsad utsträckning)
genom VMA, dels i form av meddelanden till
SR:s trafik- och service redaktion (placerad i Jönköping).
Här finns ett särskilt datoriserat meddelandesystem
som redaktionen läser av. För kommunerna i
Jönköpings län uppstår härvidlag problem då volymen
lämnade uppgifter från myndigheterna är så stor
att redaktionen tvingas gallra kraftigt, vilket i sin tur
resulterar i irritation och besvikelse hos uppgiftslämnarna.
För Kronobergs del inrättas på tisdagen en särskild
”stormradio” med myndighets information (se
nedan).
Hemsidorna blir en viktig kanal trots att många
mottagare saknar möjlighet att ta del av denna information
genom bristen på el. Besökssiffrorna är samtidigt
höga. Det visar sig att hemsidorna också utnyttjas
av personer på andra håll i landet som därmed kan
förmedla information till de isolerade.
Ett antal kommuner utvidgar öppettiden för telefonväxeln
så att den är öppen kvällstid och på helgerna.
Möjligheten till telefonkontakt är dock begränsad
sett till hela befolknings kollektivet och obefintlig för
merparten boende utanför tätorterna; snart är också
kontakterna via mobil telefonerna tillintetgjorda genom
att mobilstationerna tappar sin laddning.
För att nå även de utsatta delarna av kommunerna
tillämpas i flertalet kommuner nygamla metoder i
form av flygblad som distribueras med hjälp av tidningsbud
eller brevbärare eller båda dessa distributörer
för att säkerställa att informationen når fram.
Affischer sätts upp överallt där människor förväntas
samlas, som vid värmestugor och skolor. Denna information
för medlas också i form av annonsering i snart
sagt alla aktuella lokala medier. Den fält personal som
turnerar i bygderna fungerar dessutom som informatörer
och är för en del hushåll den enda kontakten
med omvärlden.
I de flesta kommuner genomförs ett mer eller mindre
omfattande program med informations möten (av
vissa kallade medborgar möten) ute i bygderna, till en
början i ficklamps- och stearinljus belysning. Här deltar
vanligen någon av de ledande politikerna och delar
av stabsledningen. Mötena är i många fall synnerligen
väl besökta och enligt uppgift mycket uppskattade.
I informationsarbetet i en krissituation av detta
slag återgår man således till traditionella kontaktformer
som muntlig kommunikation och ”barfota”-förmedling,
i och med att de moderna formerna av typ
elektroniska medier är utslagna.
Den information som de enskilda hushållen främst
önskade är givetvis besked om läget i el- och teleförsörjningen
– när strömmen återkommer och telefonen
blir brukbar. Nät operatörerna uppvisar uppenbara
problem att stå till tjänst med sådan information. Elföretagens
informations vilja uppges ha varierat påtagligt;
vissa var dock aktiva med att lägga uppgifter på
sina hem sidor (som folk dock saknade möjlighet att
läsa genom bristen på elström). Kritiken från allmänheten
beskrivs av krisaktörer i efterhand som omfattande;
dessa aktörer blir dessutom själva föremål för
kritik då folk har svårt att nå att nå el- och teleföretagen.
De lokala myndigheterna upplever sig, i flera av
berättelserna för denna studie, således ha fått överta
eller tvingats överta informationsansvaret från nätoperatörerna.