Sverige

88 kris och lärdom
Vid kriser som berör många människor – av typ översvämningar,
stormar och gasolyckor med utrymning
– uppstår en mycket intensiv telefontrafik som kräver
någon form av upplysnings tjänst. Lösningarna
har skiftat mellan en decentraliserad form där upplysande
personal suttit kvar i sina förvaltningar till
en centraliserad form där dessa personer samlats i en
lokal med närhet till krisledningen, i några fall direkt
i växeln. Erfarenheten från den samlade formen har
varit mycket god. Sammansättningen av gruppen är
situationsanpassad och har berott på krisens art.
I dessa krislägen krävs hög telefonväxelkapacitet,
tekniskt och personalmässigt, påpekar en rad intervjuade
i studien. ”Växelfunktionen är en nyckelfunktion
för ett fungerande krisarbete.” Här gäller det också att
ha personal i reserv, som förstärkning eller för att kallas
in om ordinarie personal är oanträffbar (vid kriser
utanför kontorstid), tillika telefonister med lokalkännedom.
I flera av de krishändelser som kommunerna
haft att hantera de senaste 15–20 åren har växeln varit
en ”trång sektor”, åtminstone inledningsvis. ”Jag fasar
för alla outsourcade växlar som sitter i Kalix – det
krävs en egen nära (växel)funktion som kan gå i gång
i en krissituation”, säger en kommundirektör.
För att ta ett exempel: Vid tågolyckan med ammoniaklast
i Kävlinge 1996 fick kommun huset inklusive
växeln utrymmas. Den först planerade flyttningen till
räddningstjänsten (hos kris ledningen) innebar för liten
växelkapacitet, varför en lösning tillgreps med att flytta
ihop med växeln i grannkommunen Lomma, något
som resulterade i ett avtal om samverkan vid eventuella
framtida krishändelser.
Information till allmänheten
och olika grupper
Allmänheten informeras med alla de kanaler som redovisats
ovan. Information med hjälp av medierna samt
via hemsida framträder som de viktigaste vägarna att
nå den breda publiken. Situationsanpassade kanaler
uppstår också vid vissa krishändelser, som utnyttjandet
av ”barfotainformatörer” och dörrknackning.
Betydelsen av kommunikation med allmänheten
diskuteras av ett flertal intervjuade krisaktörer. ”Det
är väldigt viktigt att komma ut med korrekt information
regelbundet”, konstaterar en av dessa (översvämning)
samtidigt som en annan (gasolycka) menar att
”Hålls folk /väl/informerade och de vet hur det /krishanteringen/
går till så är det lugnt, även om det handlar
om ett tufft räddningsarbete”.
Relationen med allmänheten förefaller i de flesta
fall vara tämligen oproblematisk och har förlöpt relativt
friktionsfritt, förutsatt att invånarna får adekvat
information. Det finns inget gehör bland intervjuade
krisaktörer för en tes om att det lätt uppstår kaos hos
befolkningen i krissituationer; tvärtom menar man (i
linje med forskning) att människor i de allra flesta fall
reagerar och fungerar rationellt i sådana situationer
och exempelvis följer instruktioner om evakuering.
En aspekt som betonas i en del fall gäller involvering
av allmänheten vid kriser som utspelar sig lokalt,
av typ översvämningar och stormar. ”Medborgarna
är en del av kris hanteringen”, uttrycker en informatör
som representant för denna uppfattning. Tidigare
ensidiga kontakt former bör överges där det bara
gällde att ge information och svara på frågor; människor
lämnar viktiga upplysningar och kan med dagens
webb- och telefoniteknik skicka dokumentation och
bilder till krisledningen (liksom till medierna):
Det gjorde vi ingenting åt /i vår kris/, vi tog inte med medborgarna
i någon form av kris hantering eller informationsmottagande
// Men hur mycket information gick förlorad
på grund av att de har tillgång på mer information //
Vi måste hitta nya sätt där människor är en viktig del av
informationsförsörjningen och indatadelen (informationsansvarig,
arvika).
Ett särskilt problem gäller språket. Ska man inrikta
sig på att informera på enbart svenska eller även på