Sverige

kris och lärdom 97
svensk lokal nivå då den i huvudsak inte medförde
några långvariga efterverkningar på denna nivå.
Den diskussion som förs i forskarkretsar om att
kriser inte upphör utan ingår i en fortgående process
kan både bejakas och motsägas utifrån fallen i denna
studie. Flertalet krisfall har alltså haft en bestämt start
och ett bestämt slut. Samtidigt har ett antal orter och
bygder drabbats av flera återkommande krissituationer
och härvidlag kan krisfenomenet betraktas som
ett pågående fenomen, även om händelserna varit av
olika karaktär och typ. Det har emellertid under senare
år visat sig att en del orter och trakter drabbats
av upprepade natur händelser som stormar, översvämningar
och snöoväder och även tågolyckor. I skrivande
stund (2007) har exempelvis Smålandskommunerna
drabbats av en ny svår vinterstorm liknande januaristormen
2005.
Huruvida de extrema händelserna inneburit en kris
i betydelsen att de orsakat en kritisk och svårt skadande
situation är en annan fråga. Att något skapat en
kris utgår här från främst två faktorer – att händelsen
orsakat omfattande och svår- eller irreparabla skador
på det lokala samhället av olika slag och att hanteringen
och kommunikationen givit legitimitetsproblem
för de styrande och de berörda myndigheterna.
De aktuella händelserna – flodvågskatastrofen och
stormen – skiljer sig härvidlag något från varandra.
Flodvågskatastrofen eller tsunamin var visserligen en
mycket allvarlig krishändelse internationellt då den
var för lagd till en annan världsdel och berörde många
nationer genom alla offer. För svenska kommuner var
det dock ingen kris skademässigt och legitimitetsmässigt,
bortsett från storstäderna med skador i form av
många omkomna invånare. På regerings nivå skapades
dock en legitimitetskris (SOU 2005). Stormen bör
som händelse dock rimligen kallas lokal kris, då lokala
samhällen drabbades av stora skador av olika slag,
men arbetet med att hantera den och kommunicera
kring den kan knappast beskrivas i kristermer (utom
på en punkt, el- och teleföretagens krishantering och
kommunikation i stormfallet).
Flertalet ”gamla” extrema händelser eller allvarliga
samhällsstörningar som ingått i denna studie kan inte
heller betraktas som kriser i meningen kritiskt utfall.
Det handlar mestadels om olyckor som inte medfört
legitimitetsförluster för det politiska och förvaltande
systemet och i de flesta fall inte heller vållat svårreparabla
skador.
Organisering
De definitioner som står till buds av lokal kris och
krishantering utgår vanligen från att det i sådana
samman hang krävs assistans från nationell nivå
och av externa organisationer med specifik kriskompetens.
Denna slutsats emanerar emellertid från
undersökningar på amerikansk mark där den lokala
myndigheten (motsvarande kommunen) vanligen är
mindre resursstark och begränsad i sitt ansvar än i
vårt land. Svenska lokala myndigheter har i flertalet
fall inte behövt ta hjälp av nationella organ utan i stor
utsträckning själva haft förmåga att genom föra krisarbetet;
det är endast vid vissa mer extrema krishändelser
som utomstående assistans efterfrågats, som i
fallet januaristormen när försvarsenheter bidrog med
resurser.
Den organisatoriska formeringen vid de här studerade
krishändelserna tar sig ett något annor lunda uttryck
än jämfört med den traditionella DRC-modellen
(vid Disaster Research Center i USA). Denna modell
pekar ut fyra typer av organisatoriska lösningar vid
kris, där den lokala myndigheten kan använda sig av
en etablerad, expanderad, förstärkt eller nybildad organisation
beroende på om strukturen och uppgiften
är ordinarie eller förändrad (se kapitel 3).
Svenska lokala och regionala myndigheter (kommuner,
kommunförbund och landsting/sjuk hus) använder
sig för det första av en etablerad organisering