Sverige

86 kris och lärdom
vice versa att förmedla uppgifter från allmänhet som
är berörd av krishändelsen till ledningen:
Efter ett tag fick vi i gång en ledning /och telefontjänst/
som satt i samma rum, och vi monterade upp stora whiteboards
på väggarna så att de hela tiden kunde se vad som
hänt och vad som gäller, så att man inte gick ut med tre–
fyra olika svar. Vi försökte hela tiden ha en sådan entydig
information som möjligt (kanslichef, kävlinge).
Att informera i kris
Samtal med krisaktörer om erfarenheter och lärdomar
av kriskommunikation startar många gånger med
reflektioner från deras sida om karaktären på denna
kommunikation, i förhållande till hur kommunikation
fungerar under reguljära förhållanden. Ett av dessa
kännetecken är vad som kan kallas informationsmängden,
eller informationsmassan, som en röst i
samtalen föredrar att uttrycka det.
I ett krisläge ökar informationstrycket påtagligt
och informationsströmmarna blir fler. Särskilt allmänhetens
kontaktfrekvens ökar men även myndigheternas.
Krisorganisationen står snabbt inför problem
att sortera och hantera denna ström. ”Det var
ett fruktansvärt flöde, främst från myndigheter”, är en
typisk minnesbild från tsunamin. I Lindesberg, för att
ta ett exempel, talar flera krisaktörer speciellt om den
mycket omfattande e-posttrafiken ”som kom kors och
tvärs” till en stor ansamling av adresser och som man
hade stora svårigheter att sortera och få att hamna
hos rätt person. I samband med giftutsläppen på Hallandsåsen
blev informationsvolymen i Båstad så kraftig
att man upplevde en egen informationskris, med
”ett tryck som vi aldrig vågat drömma om”.
Det uppstår också en stor informationsmassa i betydelsen
uppgifter och fakta – om exempelvis skador,
vårdbehov och åtgärder – som behöver vara tillgängliga
för alla i krisorganisationen. I Kronobergs län används
ett särskilt datorbaserat informationssystem,
KrisSam, där sådana uppgifter lagras och finns samlade
för avläsning av krisaktörerna. ”Att kunna hantera
en så stor informationsmängd, under så lång tid och
med så många inblandade är svårt”, menar länsstyrelsens
informationschef, men tack vare detta system
kunde man ”hålla en stor och stabil infomängd med
kvalitet”. Kortfattat är en viktig lärdom att ”vi måste
kunna hantera informationsflödet”, som en aktör
summerar ämnet krisers informationstryck.
Ett antal ledstjärnor och krav på informationsgivningen
poängteras ensartat av de intervjuade krisaktörerna.
Två sådana ledstjärnor är allmängiltiga i allt
informationsarbete – att ge information tidigt och
snabbt. Flera aktörer betonar vidare kravet på korrekt
och kontinuerlig information: ”Man måste vara
oerhört noggrann om vad man går ut med och 110
procent säker på vad som lämnas ut”, säger en aktör
med erfarenhet från Estoniahaveriet. Här diskuteras
problemet med preliminära listor på omkomna och
skadade i krishändelser som Estonia och tsunamin.
I kravet på regelbunden information ligger också att
hålla återkommande kontakt och relation med exempelvis
drabbade familjer.
”Ut med all information” är en rekommendation
som genomsyrar synen på hur man ska förhålla sig i
ett krisarbete. ”Vi kan inte hålla på och mörka någonting”,
fortsätter den informationsansvarige i Värnamo.
I ett fall i samband med januaristormen har det dock
framkommit i denna studie att kommun ledningen (i
motsats till informatören) just sökt undanhålla de boende
viss information (se kapitel 4). Rekommendationerna
på detta område innebär också att ”gå ut och
säga att man inte har något att berätta och inget vet
för tillfället, // för att inte ägna oss åt att spekulera”
(Informatör, Göteborg).