Sverige

kris och lärdom 61
Problemet var ju svårigheten att få information från våra
egna myndigheter. Det var en oerhörd förvirring med motstridiga
besked under resans gång (kommunchef, arvika).
För att börja med de undersökta kommuner som
senare visade sig förskonade från förlorade invånare
– Arvika, Båstad och Kävlinge – så sätter man här i
gång sin Posom-verksamhet och sina stödgrupper.
Posom-representanter träffar hemvändande Thailandsresenärer,
möter i Kävlinges fall upp dem på
flygplatsen och genomför senare uppsamlingsmöten
på vissa orter. Telefonväxlarna förstärks och på några
platser införs särskilda telefonnummer. Information
läggs ut om läget – så långt man har uppgifter för den
egna kommunen – och om hur berörda personer kan
få hjälp, på hemsidan och genom annonsering samt
givetvis via nyhets medierna. Presskontakterna hålls
på bilateral nivå utan samlade presskonferenser då
situationen för den enskilda kommunen bedöms som
mindre alarmerande.
Vi aktiverade ledningsgrupp, krisgrupp och startade rutiner
för löpande information internt och externt. Till följd
av svårigheterna att få information från centrala myndigheter
hade vi en hög beredskapsnivå under en relativt lång
period // Vår erfarenhet från våra olika kriser visar att
det finns starka skäl att starta med en hög beredskapsnivå
från allra första början för att därefter trappa ned om det
visar sig att behovet är begränsat, det är mycket bättre än
det omvända förhållandet (kommunchef, arvika, e-brev
06-06-30).
Sociala /enheten/ drog i gång direkt med Posom-grupper
och gick ut med annonser om vart man skulle ringa. Vi hade
tidig beredskap om det skulle visa sig att vi var drabbade. Vi
har en hög krismedvetenhet sedan inte minst Hallandsåsen,
tycker jag (kommunsekreterare, båstad)
För Lindesbergs del börjar krisarbetet med att SOS
Alarm kontaktar kommunen på måndagen (27 december)
för att kolla upp aktuella telefon nummer. Posomgruppen
aktiveras och stöd grupperna i småorterna
informeras, men de träder inte i tjänst. Kyrkan håller
öppet i för samlings hemmet (prästen ingår i Posom).
Kontakt tas med sjukhuset om att vara beredd på att
ta emot patienter som kommer från katastrof området
(kommunen visar sig senare ha drabbats av förlusten
av två personer). Den kommunala ledningsgruppen,
med förvaltnings-, social- och räddningschef träffas
sedan regel bundet dagligen i den förberedda stabslokalen,
i nära kontakt med Posomgruppen. Man håller
löpande kontakt med bland andra länsstyrelsen.
Posom-gruppen är väl inkörd efter Estonia och flera
sociala kriser (mordfall) på orten:
Vi visste inte så mycket men planerade ändå för sådant
som skulle kunna komma och tänkte in olika scenarier, även
praktiska saker som till exempel ”vad händer om folk inte
har pengar och inga hus nycklar”. Vi jobbade väldigt tätt i
vår lokal som vi gjorde i ordning med utrustning. Vi inrättade
joursystem och förberedde oss på att det skulle kunna
vara ett antal härifrån (enhetschef, socialtjänsten).
Annonsering och hemsidan blir som i många andra
kommuner vanliga informations kanaler. Efter en dryg
vecka skickar man postledes ett kort till varje resenär
och familj som funnits med på listorna med erbjudande
om samtal i grupp. Två veckor efter katastrofen
ordnar man en samling i för samlingshemmet för
alla som varit i Thailand. Mediekontakterna är enbart
bilaterala; man avstår från att organisera några pressmöten.
Ett stort kommunikativt problem gäller den
intensiva e-posttrafiken, från både allmänheten men
framför allt från myndigheter, som landar på en rad
olika adresser. Det var enligt flera av krisaktörerna
ett ”fruktansvärt flöde” av e-brev, varför de ser som
ett behov att söka skapa ett mer samlat och enhetligt
e-postsystem för framtida krissituationer: