Sverige

62 kris och lärdom
Alla mejl som kom kors och tvärs var väldigt förvirrade, från
berörda människor men också från olika myndigheter som
ibland var motsägande (förvaltningschef).
Av de övriga undersökta kommunerna drabbas Borlänge
och Gävle hårdast. I Borlänge inleds Posomarbetet
dagen efter jul helgen. Denna verksamhet innebär
inledningsvis att man söker kartlägga gruppen
lokala Thailands resenärer, där alla kontaktas vid flera
tillfällen, med hjälp av ett 50-tal stödpersoner inom
Posom-funktionen. Skolor med drabbade elever planerar
särskild individuell mottagning vid skolstarten.
Posom startade direkt – egentligen går Posom i gång så
fort jag vet att något hänt och jag tar det första samtalet /
till stödpersonal/ (kanslichef, då socialchef).
De särskilda åtgärder som vidtas gentemot de direkt
berörda – för Borlänges del omkommer och försvinner
sex personer varav en hel lärarfamilj – innebär
stödsamtal och inbjudan till två möten. Samtalen sker
genom kyrkans försorg. Det första mötet hålls kort
efter helgerna och samlar ett drygt 20-tal personer,
och i mars genomförs det andra där färre personer,
främst anhöriga, deltar. En minnesceremoni genomförs
också (8 januari):
Minnesceremonin beslöts nog efter yttre påtryckningar.
Alla hade upprörts och behövde någonstans att gå för att
manifestera sin allmänna sorg – många kände någon som
varit i Thailand vid tillfället (kommundirektör).
En annan tidig åtgärd är att höja beredskapen centralt
genom att kalla in administrativ personal. En
informell krisledningsgrupp formeras som sedan har
telefonmöten en gång om dagen. När det gäller kommunikativa
insatser införs specifik pressinformation
på en bestämd tid varje dag. ”Det blev så stor uppmärksamhet
så det var lika bra att samla ihop pressen
regelbundet på detta sätt” (Kommundirektör).
Gävle drabbas av fem omkomna kommuninvånare
i Thailand. Kommunen inleder sin psyko sociala verksamhet
ett par dagar efter själva katastrofhändelsen
genom att de fem geografiska stöd grupperna aktiveras.
Centralt inrättas aldrig någon ledningsgrupp, då
det inte bedömdes behövligt, utan krisarbetet leds av
några tjänstemän som håller den politiska ledningen
informerad.
/Besked om/ tsunamin kom först via nyheterna, och det var
ju väldigt oklart vad det var för någonting // Vi visste inte
vad vi rustade för, vi hade inte en susning om det var noll,
en eller tusen Gävlebor som drabbats. Så det gjorde att vi
fick rusta oss mycket utifall /det gällde många/. Det tog i
princip ett par veckor innan vi fått klart för oss hur det såg
ut (enhetschef, socialtjänsten).
Posom-grupperna är i funktion dygnet runt över
nyårs- och trettondagshelgerna, varefter man övergår
till telefonjour fram till mitten av januari. Ett antal
släktingar och andra anhöriga uppges ha besökt
någon av grupperna, men de som var direkt berörda
av flodvågskatastrofen avstår; däremot deltar några
av dem i stödsamtal i landstingsregi och hos kyrkan.
När det gällde kommunikationshanteringen utnyttjades
främst hemsidan och intranätet med länkar till
andra myndigheter, eftersom man stod inför problemet
att det inte fanns så mycket egen information att ge:
Vår stora akilleshäl var informationsflödet – vi var helt
beroende av massmedierna, vi hade ingen hjälp av staten. /
Kontakterna med/ medierna var oproblematiska, men med
anhöriga var det ett ”problem” för de kom inte fram hos
UD och kunde oftast inte få hjälp av rese byråerna som ju
blev nerringda. Så många ringde /oss/ men vi kunde inte ge
mer svar än de (enhetschef, socialtjänsten).