Sverige

kris och lärdom 101
där infrastrukturen skadas, som att el- och telenäten
fallerar. Vid januaristormen 2005 återgick man således
till traditionella former som mötes kommunikation
och ”barfota”-distribution av meddelanden i och med
att de moderna elektroniska kanalerna var utslagna.
Tonvikten på webbinformation tål att diskuteras.
Information i denna form har fördelen att vara lättåtkomlig
både i hemmen och på arbetsplatserna – för
dem som har tillgång till och använder sig av tekniken.
Hemsidesinformation har också fördelen att
kunna uppdateras snabbt. Jämfört med många andra
kanaler når den dessutom människor på andra håll i
landet (och utlandet), exempelvis anhöriga som söker
upplysningar. Nackdelen är att vissa grupper av befolkningen
står utanför detta utbud, särskilt delar av
den äldre generationen. Webben lider som sagt också
av problemet att den upphör att fungera så snart
elförsörjningen faller ut, vid exempelvis stormar och
snöoväder. Det gäller likaså för mobiltelefonin om
nätstationerna tappar sin eltillförsel.
I lägen där det krävs snabba upplysningar till befolkningen
finns ju möjligheten att gå in i radions
sändningar (genom VMA eller via trafikredaktionen).
VMA har använts vid ett fåtal av de studerande fallen,
bland annat vid gasolyckor, och bedöms vara begränsat
till akuta varningar och korta besked för omedelbar
”efterrättelse”. Informationen via radions trafikupplysning
fungerade enligt flera av januaristormens
krisaktörer illa då mängden meddelanden blev så omfattande
att radion inte kunde sända ut mer än en del
av det som levererades från krisledningarna.
Även om krisarbetet i samband med de aktuella
krishändelserna av aktörerna bedöms ha fungerat väl
i sina huvudsakliga beståndsdelar så uppstod och uppenbarades
vissa problem, varav ett med allvarliga
konsekvenser. Det handlar om el- och teleföretagens/
distributörernas handhavande av storm krisen, med
stora brister i såväl krishantering som informationsspridning
och informationsvilja. Kritiken mot särskilt
teleoperatörerna är massiv.
Bland övriga kommunikativa problem kan nämnas
en för svagt dimensionerad upplysnings tjänst i några
fall. I en av kommunerna finns uppgifter om bristande
öppenhet där politiska besluts fattare inhiberat informationsmöten.
Från brett kommunalt håll riktas slutligen
betydande kritik mot nationell nivå i samband
med tsunamin för bristfällig och felaktig uppgiftslämning
om omkomna/skadade och hemtagningen av
drabbade.
Mediekontakter och mediehantering
Mediernas bevakning av extrema händelser är omfattande
vilket medför intensiva kontakter från journalistikens
sida gentemot de krishanterande myndigheterna
och deras aktörer. Omvänt är medierna (även)
i krissituationer den i särklass viktigaste vägen för
information till medborgarna för den lokala förvaltningsapparaten.
Det skapar behov av nära relationer
mellan parterna.
Myndigheternas relation med medierna består givetvis
i första hand av kontakter i samband med de
senares rapportering av krishändelsen och krishanteringen.
Men myndigheterna lämnar inte bara information
och uttalanden utan lotsar och bistår också
medierna i deras nyhets arbete på fältet, organiserar
fältbesök och är behjälpliga med exempelvis transporter
i terräng.
Jämfört med medierelationer på riksnivå förefaller
kontakterna vanligtvis fungera smidigare och mer
ohämmat på lokal nivå, särskilt när nyhetsbevakarna
utgörs av lokala och regionala tidningar och radio-/
tv-stationer. Orsaken står givetvis att finna i att parterna
är inbegripna i ständiga kontakter i den ordinära
vardagen och känner varandra väl. Kontakten
blir mer komplicerad när riksmedier och särskilt internationella
medier dyker upp på ”slagfältet”, i fysisk
bemärkelse men även relationsmässigt. Här krävs