Sverige

46 kris och lärdom
forskning, exempelvis i fallet Hallandsåsen (se t.ex.
Boholm, Löfstedt & Strandberg 1998).
I en studie om krishantering med fokus på krisaktörerna
noterar Enander, Hede och Lajksjö att dessa
ofta alltför långsamt och sent kommit till insikt om
den annalkande krisen, genom problem att klarlägga
hotets karaktär och på grund av organisatoriska
faktorer. Sam tidigt uttalar aktörerna viss kritik mot
alltför stark betoning på planering och formell organisation.
I en kris visar det sig att sammanhållningen
mellan krisaktörer och olika organ utvecklas och fortlever
efter krisen, men det finns också risk för en uppdelning
i de grupper som ”varit med i elden” och de
som stått utanför. En annan insikt gäller uthålligheten,
att man skulle ha planerat på ett annat sätt om man
tidigt insett hur länge krisläget skulle pågå. Efterskedena
med utredningar och minnes ceremonier upplevs
i många fall som påfrestande. Aktörerna lyfter också
fram svårigheter i att dra lärdomar från erfarenheter,
i betydelsen brist på utrymme för reflexion och rädsla
för att kritisera kollegor. Värdet av utvärderingar och
dokumentation framhålls emellertid. Författarna betonar
den dynamiska karaktären i beredskapstänkandet
där man i kommuner med flera krishändelser uppfattar
dessa som ett mönster av erfarenheter relaterade
till varandra (Enander, Hede och Lajksjö 2005).
Behovet av involvering av allmänheten har även
uppmärksammats av svenska risk forskare. De menar
att riskkommunikation inte bör avse ensidig budskaps
spridning och påverkan, utan ett ömsesidigt utbyte
av kunskap och lärdom, där allmänheten bjuds
in för att diskutera risker med olika typer av verksamheter.
Riskkommunikation är att se som en social
lärprocess mellan olika aktörer i samhället och som en
integrerad del av hela kedjan i hanteringen av risker.
Forskarna betonar också den lokala kunskapen och
de personliga erfarenheterna, som kan komplettera
den vetenskapliga kunskapen (Lidskog, Sundqvist &
Uggla 2005).
Ett förändrat synsätt krävs inom forskningen om
hur politiska beslut implementeras med tanke på förändringen
av det svenska krissystemet mot ett ökat
lokalt ansvar, menar Johansson och Markhede. Det
traditionella hierarkiska top-down-perspektivet, som
betonar politisk styrning från central nivå och neråt,
behöver ersättas med ett bottom-up-perspektiv eller en
tes om närbyråkrater som fokuserar den verkställande
lokala nivån. Som en följd lanseras ett nätverksperspektiv
som ser politiken verkställd genom interaktionen
mellan olika intressenter och nätverk (Johansson
& Markhede 2004). I föreliggande studie visar sig ett
nätverks perspektiv passa in på januaristormen 2005
genom att vissa berörda grupper koordinerade sig för
att delta i hanteringen av krishändelsen.
Kriskommunikation
och relationsarbete
Krishantering och kriskommunikation är som påpekats
inledningsvis två oskiljbara fenomen. Information
har en avgörande betydelse i kris situationer, hävdade
redan Dynes (1970:129) i sin klassiska studie:
”Information is so crucial to the control of activities
that the two tend to go hand in hand.” Det ligger i
linje med kommunikationsvetenskapens uppfattning,
särskilt den med ett inter aktionistiskt perspektiv, att
kommunikation är ett helt centralt element i organisatoriska
sammanhang och i organisations livet och att
kommunikation skapar den sociala struktur som är
organisationen (Putnam 1983).
Disaster /can be seen/ as a serious disorder taking place
within communities and, most of all, as a disorder triggered
by communication problems /…/ Hence, disaster is first of
all seen as a crisis in communicating within a community –
that is, as a difficulty for someone to get informed and to
inform other people (gilbert 1998:16).