Dialogkompetens i skolans vardag - Publikationer - LTU - Luleå ...

Dialogen betraktas av Bakhtin (1981) som en grundläggande kvalitet för allt
mänskligt samspel men också som ett mål att eftersträva. Livet innebär enligt hans
synsätt detsamma som att engagera sig i dialog genom att ställa frågor, lyssna,
svara, vara överens eller oenig. Med den utgångspunkten är lärandet i grund och
botten av dialogisk natur. Allt samspel mellan människor rymmer dialogiska kvalitéer,
även monologen eftersom den förutsätts ha lyssnare. Vygotskij (2001) lyfter
fram det tänkande som inte kommer till uttryck i ett yttre språk. Han betraktar
det inre språket som ett förstadium till det yttre och som ett självständigt redskap
för tanken. Bakhtin har liknande tankar men använder sig av uttrycken inre och
yttre dialog, vilket innebär att det inre engagemanget kan leda till lärande genom
att den inre dialogen stimuleras. Den inre dialogen kan vara en väg till den yttre.
En viktig aspekt att ha med sig i arbete med elever som har en hörselnedsättning.
I muntliga dialoger, liksom i skriftliga, är reaktioner från ”den andre” helt grundläggande.
Lärande innefattar enligt Bakhtin att appropriera ordet, det vill säga att
förstå och göra andras tankar till sina. I mötet med andras tolkningar har alla involverade
ett ansvar att skapa ny mening:
The word in language is half someone else’s. It becomes ‘one’s own’ only when the
speaker populates it with his own intention, his own accent, when he appropriates
the word, adapting it to his own semantic and expressive intention (Bakhtin, 1981, s.
293).
Dialogen består av många olika röster, där alla har med sig sin sociokulturella
bakgrund. Skillnaden mellan rösterna, flerstämmigheten, utgör i termer av Dysthe
(1996) en lärandepotential. Det är denna tonvikt på olikheter som framkommer
hos Bakhtin när han använder begreppet flerstämmighet (polyfoni). Det betecknar
inte enbart olika röster utan även ett dialogiskt sampel dem emellan. Begreppet
heteroglossi använder Bakhtin främst för den form av flerstämmighet som skapas
av olikheter mellan sociala språk. Han ser inte olikheter som motsättningar utan
som dialogens förutsättning.
För att förstå hur en dialogisk dimension kan omsättas i pedagogiska praktiker har
olika klassrumsstudier granskats (Dysthe, 1993; Hoel 2001; Wells, 1999). Studierna
betonar vikten av att i lärandemiljön kombinera muntliga och skriftliga dialoger.
I sociokulturella perspektiv betraktas interaktion och samarbete som avgörande
för deltagande och lärande i sociala praktiker. Språket blir det centrala redskapet
i ett sammanhang där mening, kunskap och förståelse skapas genom interaktion
(Säljö, 2000; Vygotskij, 2001).
7