Dialogkompetens i skolans vardag - Publikationer - LTU - Luleå ...

des eller ”nästan” hördes och ge reaktioner över ljud som var störande. Den nya
tekniken hade fördelar, men pedagogerna upplevde att de fick vara extra lyhörda
för elever som stördes av bakgrundsljuden eller behövde tecken som stöd. Flera
lärare blev mer uppmärksammade på behovet av stödtecken i en dialogisk miljö
och några bad eleverna benämna sina tal- och lyssnarstrategier inom gruppen
(Rapport, 4, s. 18). Att prova ny teknik har varit en central balansakt (se s. 4), en
balans mellan förbättring och försämring, vilket här kommer till uttryck genom en
av deltagarna:
Det är ett friare klassrum [idag], med mer dialog och större självständighet, men
ställer högre krav på individens ansvar för sitt och andras lyssnande. Det ger möjlighet
till mer spontanitet, men ger också mer obekväma bakgrundsjud. Dosans 22 förmåga
att förmedla ett bra ljud har också sina begränsningar. Bakgrunden/skrapljuden
är en mänsklig produkt som går att reglera, men ljudkvalitén passar inte alla. Det är
ett arbete för eleven att få sin hörapparat inställd så att volymen blir lagom. Det behövs
ibland ett samarbete med audionomen. Detta samarbete är ännu inte fullt utvecklat.
Resultatet har för många blivit ett mer varierat sätt att använda sin hörapparat
(m- eller t-läge). /../ Man kan säga att vi gått från statlig styrning till lokal styrning
av lyssnandet. Individen, och inte skolan, har fått kontroll och ansvar över möjligheten
till uppfatta och förstå (Rapport 5, s. 21).
I och med att tekniken ändrades kunde även möbleringen bytas ut och olika grupperingar
prövas, eller vice versa. Miljöerna är numera sådana att det finns bord
och teknik som inbjuder till dialog såväl som till andra arbetssätt. Det visade sig,
allt eftersom, att pedagogernas frågor om ny teknik och möblering avtog för att
ersättas av andra initiativ för att öka elevers deltagande i kommunikationen. Min
slutsats är att vägen via teknik och/eller möblering har varit nödvändig för att öka
elevers medvetenhet. Det har också bidragit till att lärarna därigenom fick syn på
andra didaktiska frågor.
En faktor av betydelse i sammanhanget var antalet barn i varje klass, som lärarna i
vissa fall började modifiera till mer flexibla lösningar. Vanligtvis innefattas 6-12
elever per klass medan åsikterna om det optimala antalet varierade. När grupperna
var för små ansåg flera pedagoger att samtalsdynamiken blev alltför torftig. Detsamma
gällde frågan om avsaknad av förebilder inom elevgruppen. Det kunde
ibland vara för få elever som hade dialogkompetens och därmed utvecklades ingen
dialog (Wennergren, 2006). Andra pedagoger menade att eleverna behövde
träna sig att ingå i dialog med läraren, och att större elevgrupper bidrog till att
lärarens tid inte räckte till, eller gav upphov till för mycket störande ljud. Att som
22 ”Dosan” är arbetsnamnet för den nya teknik som användes (Figur 2, s. 20).
30