Dialogkompetens i skolans vardag - Publikationer - LTU - Luleå ...

Lyssnarperspektivet glöms enligt Adelmann (2002) ofta bort i didaktiska sammanhang,
ett tecken på att mottagarrollen tas för givet. Att eleverna talar i turordning
är inget tecken på dialog, utan som Dysthe (2003a) uttrycker är det ömsesidigheten
och det aktiva engagemanget i den andras idéer som gör interaktionen
dialogisk. Williams m.fl. (2000) diskuterar hur ett individualiserat arbetssätt kan
inverka negativt på samarbete mellan barn. Att inte få ingå i samlärande innebär
att kamrater inte uppfattas som viktiga i elevens lärande. Det minimerar även möjligheterna
att inta rollen som mottagare, att möta den andre i termer av Bakhtin
(1981). Det centrala i detta kapitel har varit att lyfta fram behovet av att elever i
alla åldrar inbjuds i sammanhang där de utvecklar sin dialogkompetens.
Kan man överhuvudtaget säga att en verksamhet är inkluderande om inte alla eleverna
har, eller har möjlighet att utveckla, redskap för att vara aktörer i dialogen?
Är det inkluderande att ingå i flerstämmighet på mikronivå? Pedagogerna arbetade
för inkludering genom att erbjuda elever möjligheter att ingå i flerstämmiga
sammanhang. Utvecklingen skedde genom att fokusera olika former av deltagande,
från att lyssna aktivt utan egna inlägg, till att delta som aktör med egna initiativ
och åsikter (Liberg, 2005; Rapport 1-7).
Normen i hörselklass, att alla har en hörselnedsättning, får inte bli något som tas
för givet utan frågan om förutsättningar för elevers aktiva lyssnade behöver ständigt
vara närvarande. Ur elevens perspektiv räcker det inte att gå i hörselklass för
att utveckla lyssnarstrategier. Även om alla elever, och vuxna i skolan, har förståelse
för vad en hörselnedsättning kan innebära betyder inte det att övriga samhället
vet något om bemötande när personen i fråga inte hör allt som sägs. Att inte
verka för elevers muntliga dialogkompetens i hörselklassmiljö, kan bidra till en
dubbel känsla av marginalisering i sammanhang utanför skolan. Å andra sidan kan
elever som har dialogkompetens välja att ta rollen som aktör i sammanhang där de
vill vara delaktiga. En valmöjlighet som har betydelse för elevers självbild och
identitetsutveckling. Bergöö och Ewald (2003) betonar att barns och ungdomars
självbild växer fram genom delaktighet i språkliga och kulturella gemenskaper.
Alla elever i Studie I hade dock inte strategier för att själva kunna bidra till delaktighet
i kommunikationen och därmed förstärka sin självbild.
35