hiver - Historical Revisionism by Vrij Historisch Onderzoek

——————————————————————> Conseils de révisions / hiver winter 2007
anonyma skribenten infamt och ärerörigt att Bernhoff ”ljuger”. Enligt större ordböcker över
svenska språket betyder ”ljuga” att ”medvetet fara med osanning, vanligen för eget intresse”. Det
skulle alltså betyda att Bernhoff vet bättre men har något att vinna för egen del med att ljuga.
En enkel genomläsning av hans bidrag till Teherankonferensen, vilket handlar om ”Förintelsens
demografi” (kan laddas ned som pdf-dokument här), ger inte något som helst stöd för ett sådant
antagande. Bernhoff redogör sakligt för de många och sinsemellan motstridiga uppgifter som
ortodoxa historiker alltsedan 1951 lämnat om antalet av Förintelsens offer.
Denna del av hans uppsats har han för övrigt tidigare framlagt i samband med historiestudier vid
Lunds universitet, och han fick den godkänd, även om han, som han själv säger, inte blev omtyckt
för den. Det är fullständigt klart av Bernhoffs uppgifter att siffran ”sex miljoner förintade judar”
inte vilar på något empiriskt underlag utan är fullständigt godtycklig.
En annan, minst lika intressant del av uppsatsen är Bernhoffs redogörelse för hur gammal siffran
”sex miljoner förintade judar” är. Judiska intresseorganisationer anförde den så tidigt som 1942, en
tidpunkt då enligt nu gällande uppfattning Förintelsen bara hade kommit i gång och skulle fortsätta
ytterligare minst två år och man alltså omöjligen kunde veta något om det slutgiltiga antalet offer.
Men inte nog därmed. Holocaust (engelska för Förintelsen) är, som Bernhoff och före honom Don
Heddesheimer påpekat, ett ord från första världskriget. I samband med första världskriget (1914-
1918) och åren strax efter drev sionistjudiska intresseorganisationer i Förenta staterna
återkommande kampanjer på temat ”sex miljoner judar håller på att dö, skänk pengar, så att vi
kan hjälpa dem.”
Även ordet Holocaust användes i detta sammanhang. Sionistiska ledare använde det att beteckna
en föregiven massdöd av judar i samband med första världskriget, och fram till år 1917 yrkade
ledaren för det judiska samfundet i New York, Jacob Schiff, upprepade gånger på att denna
holocaust skulle stoppas (Naomi W. Cohen, Jacob H. Schiff, A Study in American Jewish
Leadership, 1999, not 37, s. 191).
Det finns även senare exempel, men – märk väl åratal före Hitler och nazismen! Till exempel har
vi en artikel av Martin H. Glynn i tidningen The American Hebrew av den 31 oktober 1919, ”The
Crucifixion of Jews Must Stop!” I artikeln, som var hållen i en känslomässigt mycket uppskruvad
ton, talades om att sex miljoner judar höll på att dö i en holocaust på något icke närmare angivet
ställe.
Bernhoff refererar här Don Heddesheimer, som i sin bok The First Holocaust – Jewish Fundraising
Campaigns with Holocaust Claims During and After World War One (Den första förintelsen –
judiska penninginsamlingskampanjer med hävdanden om förintelse under och efter första
världskriget). Heddesheimers äldsta uppgift är från år 1900! Den 11 juni detta år hävdade rabbi
Stephen Wise i ett tal att ”det finns sex miljoner levande, blödande, lidande argument till förmån
för sionismen.”
Mellan år 1900 och år 1942 drev judiska organisationer tjogtals förintelsekampanjer, som
Heddesheimer visar i sin bok, med citat ur och avtryck av tidningsartiklar från denna tid. Detta
redovisar också Bernhoff i sin uppsats. Den enda rimliga slutsats läsaren drar därefter är att talet
sex miljoner förintade judar är ett påhitt man använde att dra in pengar med under och strax efter
första världskriget och att man bara återanvände siffran under och efter andra världskriget,
givetvis frikopplat från all verklighet.
De som medierna kallar ”förintelseförnekare” och som själva kallar sig förintelserevisionister
förnekar inte att tyskarna förföljde judar, satte dem i läger och tvang dem att arbeta, ibland under
omänskliga förhållanden, och att många dog därunder. Så långt är revisionisterna och anhängarna
av förintelseteorin, exterministerna, överens.
Vad kontroversen gäller är att revisionisterna hävdar att Hitler och den tyska riksledningen inte
hade för avsikt att fysiskt förinta judarna utan att avsikten var att dels fördriva dem, dels utnyttja
dem till tvångsarbetskraft. Revisionisterna hävdar att det inte finns några bevarade tyska
dokument som stöder förintelseteorin, allra minst någon order av Hitler att döda judar i massor.
Däri har exterministerna motvilligt fått ge revisionisterna rätt.
Vidare hävdar revisionisterna att det inte finns några tekniska eller materiella bevis för existensen
av gaskamrar för dödande av människor, endast okontroversiella gaskamrar för desinficering
(cyanväterökning) av lägerfångarnas kläder och madrasser mot de farliga tyfusbärande lössen.
Däri har exterministerna också indirekt fått ge revisionisterna rätt (somliga ortodoxa historiker har
också klart erkänt att påståenden om gaskamrarna är obevisade).
I själva verket finns minst tjugo viktigare punkter på vilka exterministerna fått ge vika och erkänna
sig besegrade av revisionisterna. Professor Faurisson, den utan gensägelse främste nu levande
revisionisten och hedersgäst vid konferensen i Teheran, har i sitt bidrag till konferensen, ”The
— 164 —