Förklädda flickor: könsöverskridning i 1980 - Åbo Akademi

Jag bar den dagen ett par vita byxor, dem jag vunnit på dobbel. Gustav pekade
mot mitt underliv.
– Du är skadad .
Och jag tittade förskräckt på mina byxor vilka färgats mörka längs lårets
insida. Jag förstod att jag fått en ovanligt häftig månadsblödning. Desto
häftigare som den förra månaden så gott som helt uteblivit. (Anna-Carolinas
krig, 27)
Anna-Carolina skär hål i skrevet på sina byxor och låtsas att blodet
kommer från en krigsskada. Visserligen signalerar Anna-Carolina att
menstruationen kan utebli, men att en utebliven månadsblödning skulle
innebära att följande är kraftigare är en vanföreställning som kanhända
kunde tänkas tillhöra 1600-talets uppfattning av menstruationen. Snarast
förefaller detta vara ett exempel på hur den manlige författarens
könstillhörighet och nonchalans gällande flickspecifika företeelser
färgar av sig på flickberättarens framtoning och bidrar till att skapa en
kvasiflicka.
* * *
Valet av personlig berättare får långtgående konsekvenser för
könskonstruktionen i texten. En manlig författare som väljer
crossvokalisering och skriver en jag-berättelse om en flicka riskerar att
resultatet blir en berättarröst som visserligen formellt tillhör en flicka,
men som i själva verket berättar på ett maskulint sätt.
Berättarperspektivet grumlar vid detta fall av berättarinstans, det vill
säga då den förklädda flickan är personlig berättare, i själva verket även
femininiteten genom den maskuliniserade flickrösten.
Crossvokaliseringen, där de manliga författarnas kön präglar
flickskildringen i alltför hög grad för att skapa en trovärdig flicka,
dominerar över den emancipatoriska styrkan i motivet. Detta innebär för
all del att den förklädda flickan genom att hon är den som berättar får en
stark röst och inte som i andra fall indirekt eller mera direkt tystas.
Berättarperspektivet bidrar till att Anna-Carolinas flicktillhörighet kan
ifrågasättas. Hon är inte en feminin karaktär utan en produkt av en
manlig författares föreställning om en flicka. Eftersom Mats Wahl inte
utnyttjar de särdrag som den personliga berättaren erbjuder, det vill säga
en fördjupad inlevelse och en direkt återgivning av personens tankar
och känslor kunde skildringen egentligen lika gärna ha en opersonlig
173