Förklädda flickor: könsöverskridning i 1980 - Åbo Akademi

istället för frigörande för Carolin. Hennes förklädnad upprätthålls i olika
hög grad i de olika delarna, och demaskeringen, som sker i tur och
ordning inför olika personer, är därför även den av olika vikt i de olika
delarna. Skuggböckerna är uppenbara kvinnliga utvecklingsromaner och
som sådana tacksamma att diskutera ur feministisk synvinkel. Här
koncentrerar jag mig enbart på en av flera aspekter, nämligen slutets
emancipatoriska potential.
Sammanfattat ser förklädnadsmotivets upplösning i de olika
romandelarna ut så här: I den inledande delen Skuggan över stenbänken
uppfylls förklädnadsromanens paradigm boken igenom. Demaskeringen
gällande Carolins pojkförklädnad sker inför hennes förtrogna, Berta.
Carolin förekommer först och främst i sin flickperson och hennes
utbrytningar i pojkklädsel skapar förvirring. I … och de vita skuggorna i
skogen renodlar Carolin pojkförklädnaden genom att uppträda förklädd
till Bertas bror ”Carl” då de tillsammans tar tjänst på slottet Rosengåva
som sällskap för tvillingarna Arild och Rosilda. Berta är här den enda
som är införstådd i förklädnaden. Förklädnaden avslöjas inte inom
ramen för denna del och övergången till följande roman i serien,
Skuggornas barn, är mjukt överlappande. Där återvänder Berta till
slottet Rosengåva och Carolin upprätthåller fortsättningsvis
förklädnaden, som avslöjas inför Rosengåvas förvaltare Axel samt
genom den avgörande demaskeringen inför Arild och Rosilda. Nedan
följer en närmare diskussion av de olika upplösningarna.
Redan i kapitel tjugotre av Skuggan över stenbänken avslöjas
Carolins pojkpersona inför Berta. Berta tror sig se Carolins bror som
sitter och läser medan han metar. Hon smyger sig närmare honom men
vågar inte fråga honom var Carolin befinner sig. Så småningom går det
upp för henne att det är Carolin klädd som pojke som hon har framför sig:
Plötsligt lyftes det ena ögonbrynet på ett välbekant sätt, och han stod där och
såg litet överlägset på mig med ett leende på lur. Precis som Carolin. Det var så
likt henne att jag blev förtvivlad och fick lust att ruska honom. (Skuggan över
stenbänken, 166)
Då Berta står ansikte mot ansikte med den skrattande Carolin nås hon
slutligen av insikten om att det är den förklädda Carolin hon har framför
sig: ”Då i en blink gick sanningen upp för mig! Först blev jag rasande,
men så brast jag i skratt jag med. Det var ingalunda Carolins bror jag
293