Förklädda flickor: könsöverskridning i 1980 - Åbo Akademi

individens. 74 En verkligt omstörtande kamp borde föras på strukturnivå
eftersom enskilda öden inte har någon avgörande inverkan på
könsmaktordningen. Inom karnevalen har Rebecka trots allt, på pojkarnas
villkor och på deras område, klarat av att besegra samtliga
pojkmotståndare inklusive Henning i tornerspelet och därmed vunnit
viktiga delsegrar i könskampen. Hennes kamp har kanske ändå inte varit
förgäves, men någon bestående seger över könsordningen tillåter inte
Kullman henne eftersom hon förblir en undantagsflicka. För henne är
förklädnaden den enda möjliga inträdesbiljetten till att som pojkarnas
jämlike och på deras villkor visa sin stridskunnighet. Förklädnaden rycks
med våld ifrån henne, vilket innebär en synnerligen brutal och
ögonblicklig återanpassning till flickskapet.
För den tidigare till makt förklädda, nu mot sin vilja av Henning
demaskerade Rebecka, innebär slutet en katastrof. All den makt och frihet
hon tillskansat sig går i ett slag förlorad. Spontant förnekar och förtränger
hon sin skuld till att ha vållat Kossans död: ”’Det kan inte ha varit jag’, sa
Rebecka. ’Absolut inte’” (Stridshästen, 156). Hon hänger med huvudet
och ser ledsen ut och det är Buffalo Bill, tornerspelsarrangören och inte
Henning som tröstande håller om henne. Hon har således inte vunnit den
åtråvärde Hennings hjärta. Romansintrigen skjuts därmed undan och för
Rebecka återstår enbart förlust. Hennes kvinnokamp har fått ett abrupt
och ödesdigert slut. Flickorna framställs som helt oberoende av varandra,
en klassöverskridande vänskap dem emellan är inte ett tänkbart alternativ
och de förlorar båda sin kamp. I Kullmans version tillåter 1930-talet inte
ett jämlikt flickskap.
Strax efter Rebeckas demaskering hjälper Roland och hans vän
Max den utmattade Kossan av med förklädnaden och upptäcker att hon
blöder ur ett sår som Rebeckas lans har vållat henne. De inser stegvis att
hon är dödligt skadad. Det är enbart genom berättarjaget Rolands
perspektiv som vetskapen om Kossans död förmedlas. Alfvén-Eriksson
väljer försiktighetens väg i sin Kullmanöversikt då hon angående slutet
skriver: ”dör hon [Kossan] troligen i slutet”. 75 Eftersom Roland har
klättrat upp på några balar har han insyn i ambulansen, där Kossan ligger.
Han ser därför hur ambulansmannen ”tog tag i filtkanten och drog lugnt
och varligt filten över Kossans ansikte och huvud och istället för murrigt
74 Hedén 1983, 175.
75 Alfvén-Eriksson 1992, 282.
319