Förklädda flickor: könsöverskridning i 1980 - Åbo Akademi

”Andra kapitlet i vilket vi upptäcker vad vi glömt, vi letar efter det
försvunna och jag funderar på hur det är att ha en morsa som min”
(Dårfinkar och dönickar, 11). Den berättande rubriken sammanfattar
gärna i tät anknytning till kapitelsiffran i en eller ett par meningar
kapitlets innehåll. Ofta eftersträvas en komisk verkan med stilmedlet
zeugma, som innebär en överraskande sammanställning av osamhöriga
tankeled. Staffan Björck för ”den berättande rubriken” tillbaka till
Cervantes Don Quijote, eller rentav längre bakåt i tiden, och visar hur
den blomstrar i den borgerliga 1800-tals romanen, i Sverige i böcker av
August Blanche och Emelie Flygare-Carlén, samt i modernare prosa hos
August Strindberg i Hemsöborna eller hos Vilhelm Moberg i Raskens
och i 1910-talets roman. Den berättande rubrikens ”egentliga hemvist är
den komiska romanen” fastslår Björck. 71 Detta passar in på Starks bruk
av berättande rubriker, vilka kan vara både mystifierande och
klargörande, men starkt signalerar det komiska innehållet.
Kapitelrubriken fyller således i förväxlingskomedin funktionen att
förstärka den personliga berättarens förhållningssätt genom att dels
skapa föraningar om händelseförloppet och dels upprätthålla den
komiska tonen. Stark använder samma konvention i Låt isbjörnarna
dansa, där pojken Lasse, även han en opålitlig och omogen berättare,
genomgår en förvandling från slarvig till ordentlig pojke. Hans
berättelse motsvarar Simones, men eftersom Stark i detta fall utnyttjar
homovokalisering uppstår inget trovärdighetsglapp i form av
internalisering av exempelvis femininitet. Lasses förvandling kan
nämligen tolkas i termer av feminisering eftersom han representerar en
blandning av pojkmatrisens typer machopojke och mes.
Matrisens femte punkt, antagande av pojkklädsel, innebär för
Simone att förklädnaden är en ren tillfällighet, ett missförstånd från
lärarinnan Gudrun ”Ärlan” Ärlings sida. Lärarinnan uppfattar vid
uppropet i den nya klassen Simones namn som Simon. Helt bokstavligen
läser hon Simones namn fel på namnlistan, där e:et i slutet av namnet
kanhända har fallit bort eller bara undgår Ärlans öga. Förklädnaden
initieras således av att andra karaktärer läser hennes könstillhörighet
felaktigt på samma sätt som i Möllers roman. Men Simone som tycker
hjärtligt illa om sitt ovanliga namn väljer att spela med i förväxlingen.
71 Björck, Staffan: [1953] 1983 Romanens formvärld. Studier i prosaberättarens teknik.
Natur och Kultur, Stockholm, 288 ff.
177