Förklädda flickor: könsöverskridning i 1980 - Åbo Akademi

karaktärerna har dubbelnamn, som Saga Carolin och hennes mor Lydia
Ida, medan andra namn genom att påminna om varandra eller fungera
som klassmarkörer anger den sociala skiktningen i romansviten.
Kvillerud noterar att namnvariationen även är kronologisk, nämligen att
namnen har lämplig tidsfärg. 95
I Skuggserien är den förkläddas flickkropp, men även
flickpsyket, i högsta grad annorlundagjord vilket förstärks av
berättarperspektivet. Flickkategorierna används som sken, de är varken
renodlade eller vattentäta. Eller som Carolin uttrycker det: ”Jag kan
verka så oerhört ambitiös, men det är bara sken. Jag gör mig duktig för
jag kan inte annat. Det har blivit som en last hos mig” (Skugg-gömman,
159). Carolin menar att andra bara känner kopian, inte henne. Flickorna
som personliga berättare uttalar sig om flicktyper, de är medvetna om
flickskapet som performativt. Förklädnaden upprätthålls under en
relativt lång tid, men innebär ändå ett avbrott, inte så mycket från det
kroppsliga som från de psykologiska implikationer som flickuppväxten
ålägger flickan, särskilt inom utvecklingsromanens ramar. Själva
antagandet av förklädnad ligger utanför texten eftersom berättaren Berta
inte är insatt i den utan gäckas av den. I … och de vita skuggorna i
skogen luras hon av Carolins förklädnad. Flickorna sitter tillsammans i
en tågkupé på väg mot slottet Rosengåva då Carolin avviker för att
förklä sig till pojke och återkommer till kupén för att testa sin
förklädnad på Berta, vilket uttrycks genom Bertas berättarröst:
Vem var hon egentligen? Just nu var hon en vacker pojke. […] Under denna
korta resa hade jag här mitt emot mig haft först den alldeles naturliga Carolin
utan spel och förställning, busungen, som skojade med allt och alla. Sedan, i
tur och ordning, den förtjusande unga kvinnan som kokett lekte med sin fläta,
den odrägliga förlästa pedanten, och så nu till sist den här vackra,
självmedvetna pojken - alla i en och samma person. (… och de vita skuggorna
i skogen, 69-70)
Det lekfulla draget hos Carolin och mångtydigheten i texterna
understryks inte minst av omslagen gjorda av Maria Gripes make
Harald Gripe. De är fixbilder för hela skeendet och de sammanfattar
95 Kvillerud, Reinert: 1987 ”Personnamns betydelse, form och funktion hos författaren
Maria Gripe.” Hallberg, Göran, Isaksson, Stig & Pamp, Bengt (red.): Norna Rapporter
34. Nionde nordiska namnforskarkongressen. Lund 4-8 augusti 1985. Norna, Uppsala,
55.
191