Förklädda flickor: könsöverskridning i 1980 - Åbo Akademi

Carolin utsätts inte för mandomsprov och internaliserar inte heller
pojkperspektivet, istället är det hennes Tintomara-aktiga väsen och
hennes vurm för att spela roller som står i förgrunden. I Skuggornas
barn försvinner Carolin från Slottet Rosengåva, och det visar sig att
hon har anslutit sig till ett resande teatersällskap där hon får spela
Schillers Die Räuber. Förklaringen till försvinnandet kommer först i
följande bok: ”Utan att veta det hade hon nämligen identifierat sig så
starkt med rollen som Carl Jacobsson, Bertas storebror, att hon fick
svårt att komma ur den” (Skugg-gömman, 174). Texten antyder således
att karnevalen trots allt har resulterat i en internalisering av
maskuliniteten, men att en sådan identifikation med en manlig persona
ansågs vara önskvärd för protagonisten.
I den mer realistiskt skildrade Skugg-gömman, där Carolins
skrivande och berättande dominerar, har hon redan ett eget rum i
Stockholm och ett självständigt liv. Hon ägnar sig helhjärtat åt
skapande och skådespeleri samtidigt som hon genom dessa
arbetsprocesser även bearbetar sin identitet: ”För varje dag som går blir
hon allt säkrare i sitt yrke, känner hur hon utvecklas, både tekniskt och
själsligen. Det är som om hon plötsligt fått en ny röst. Den bär
verkligen” (Skugg-gömman, 55). Carolin kämpar för att förmå spela en
mycket svår roll, den som den förklädda flickan Jean d’Arc vilken
Carolin benämner med det försvenskade namnet Johanna. Carolin är
väl medveten om det ovanliga i denna kvinnoroll:
En hjältinna! Tänk dig det! En av historiens få kvinnliga hjältinnor. Kanske
till och med den enda. Eller vet du någon mer? Manliga hjältar vimlar det av.
Men kvinnor – icke! Det är alltså en oerhört viktig uppgift. Misslyckas jag
med Johanna, råkar jag göra henne på minsta vis löjlig, så har jag svikit mina
medsystrar.(Skugg-gömman 221-222)
Att få gestalta en kvinnlig hjältinna förklädd till man är en
emancipatorisk solidaritetshandling för kvinnokämpen Carolin.
Lidström understryker de kvinnolitterära mönstren, och Toijer-
Nilsson uppmärksammar kvinnokampsmotivet hos Gripe. 55 Till detta
kan tilläggas att båda dessa aspekter finns inbäddade i det spelrum
karnevalen ger för flickskap och makt och för flickans kamp för en
identitet vilken hon själv har utformat till trots mot rådande
55 Lidström 1994, 55 och Toijer-Nilsson 2000, 167-170.
256