Förklädda flickor: könsöverskridning i 1980 - Åbo Akademi

och deras kommentarer om att hon borde gå i teaterskola istället för
flickskola bygger upp förväntningarna på förklädnad. Rolands pojkröst
främmandegör Rebecka genom att hon framställs som konventionellt
feminin. Pojken förmår i detta fall inte uppfatta en nyanserad
femininitet, utan är kategorisk i sina beskrivningar.
Förklädnadsmotivet dubbleras av att Kossan även förklär sig,
inte till pojke men till stridshäst. Kossan introduceras i slutet av kapitel
nio med hjälp av en ”cliffhanger”, det vill säga ett spänningsskapande
moment som upprätthåller läsarens intresse, då Henning föreslår att hon
skall övertalas till att vara hans stridshäst:
”Kossan! Men det är ju en tjej!”
Han menade allvar. Han nickade och upprepade:
”Kossan. Det är väl inget som säjer att inte hästen kan vara en tjej, eller hur?”
(Stridshästen, 62)
Kapitel tio inleds därefter med Rolands beskrivning av Kossan:
Hon var ovanligt storväxt och bastant för sina år, med kraftiga armar och ben.
Hon var rödhårig men det var ingen klar färg utan närmast murrig. Över hela
ansiktet hade hon fräknar, inga flickboksfräknar, sådana där som är några
dekorativa stänk över näsroten, nej. Kossans fräknar var oregelbundna och
fula. Det såg nästan ut som om hon hade en hemsk hudsjukdom.
(Stridshästen, 63)
Kossans flickkropp är i Rolands ögon alltför överskridande. Den
uppfyller inga av tidens skönhetsideal. Pojkblicken och pojkröstens
bedömning av femininitet dominerar. Kossans hästförklädnad
annorlundagör hennes flickskap ytterligare ett steg, den plånar rentav ut
flicktillhörigheten. Hon blir handlingsförlamad då hon förväntas agera
häst och hästhuvudet som skall hjälpa henne till anonymitet hindrar
henne att se och tvingar henne att blint lyda Hennings tyglar:
Varje gång var det lika egendomligt att se Kossan förvandlas till häst. I ena
ögonblicket väntade hon tålig och tyst, fräknig och storväxt med sina ljusa blå
ögon, medan vi vecklade upp byltet. I nästa sekund slukade dräkten upp henne
och en häst stod framför oss. Kossan och dräkten förenades till en främmande
och underlig människohäst som vi kände respekt för. (Stridshästen, 127)
Kullman understryker det symboliska i den avvikande flickans
förvandling till stridshäst. Filtrerad genom Rolands växande insikter,
196