Förklädda flickor: könsöverskridning i 1980 - Åbo Akademi

iväg ett strykjärn. Men nu var Morsan beredd och fångade det i luften. […]
Jag hade fått tag på en låda med skor och tandkrämstuber och tvålar som jag
öste över henne. Högklackade skor, ormskor och ödleskinnsskor, guldskor,
pumps och sandaletter regnade över henne. Jag snyftade och kastade.
“Lugna dej!” ropade hon. “Vad är det du vill?”
“Jag vill ha en vanlig, normal morsa” gnällde jag. […]
“Lilla älskling” […] sa hon och strök mig med sin jättelika hand över dom
blöta kinderna. (Dårfinkar och dönickar, 12-13)
Simone beskriver sin besvikelse över att mamman har glömt hennes
födelsedag genom att berätta hur karaktären Simone först försöker föra
oväsen för att väcka en reaktion och att hon sedan allt medan gråten
gradvis bryter ut protesterar mot att hennes mamma inte är som
mammor skall vara. Ulla Lundqvist, som noterar vikten av att
berättelsen läggs i Simones mun, och att hon småningom lär sig se
under ytan på andra karaktärers fasad, poängterar att Simone då hon
påstår att hon kastar saker på sin mor inte skildrar ett yttre skeende utan
tolkar ett inre. 69 Morsans jättelika proportioner i form av hennes
överdimensionerade hand är ett exempel på Simones överdrifter.
Läsaren kan inte lita på att Morsan i själva verket är storväxt utan
konfronteras endast med hur hon ter sig inför Simone. Överdriften
förstärks av verben rasa, bågna, braka, dra ner, låta som en tiger, kasta,
explodera, sprida sig, skrika, gasta, hosta och tjuta som uttrycker rörelse
och/eller hög ljudnivå, vilket Janne Lundström har noterat. 70 Överlag är
ljudnivån i romanen uppskruvad. Sällan används neutrala
anföringssatser som ”tänkte hon”, något som i berättarperspektivet
avspeglar den förklädda flickans känslosvall.
Texten ger sken av att berättas simultant, men de sammanfattande
kapitelrubrikerna tyder på en retrospektiv berättarsituation eftersom
skeendet i efterskott kan sammanfattas och distanseras genom en rubrik.
Berättaren Simone framställer karaktären Simone som en flicka som
intresserar sig för att slåss och är taggig, vilket gör att det kan te sig som
en lättnad för henne att för en tid få lämna flickskapet bakom sig. Som
flicka har Simone inte varit en yrhätta eller pojkflicka, utan snarast har
hon varit en välanpassad och duktig flicka. Hon uttrycker det själv som en
tid då hon var en: ”[...] stillsam och duktig tjej”(Dårfinkar och dönickar,
69 Lundqvist 1994, 239.
70 Lundström 1998, 25.
175