Förklädda flickor: könsöverskridning i 1980 - Åbo Akademi

Vidare menar hon att Krille sviker sin prästinna, som tvingas in i kojan
på nytt och dör en offerdöd för att Krille skall få leva. På det mimetiska
planet är Jannes död en tragedi, på det mytiska en nödvändighet, hävdar
Nikolajeva. Hon visar att Krilles mytiskt cirkulära tid med ens blir
lineär och att han därmed oåterkalleligen har växt upp. Döden speglar i
detta fall den ungas oförmåga och motvilja mot att växa upp. 65
Så långt handlar slutet således om Krille. För Janne innebär
funktionen som katalysator för pojkens mognad och växande insikt att
hon offras. Det saknas plats i pojkmedvetandet för en överskridande
flicka och för en eventuell överskridande sexualitet. Det tragiska slutet
för den förklädda flickans del innebär inte en demaskering i form av en
återkomst till en emanciperad femininitet. Snarare utesluts möjligheten
att växa upp som flicka helt för Jannes del.
Enligt Nikolajevas mytiska läsning fullbordar slutet Krilles
initiation. Om Janne tilläts leva vidare skulle detta bryta mot
karnevalens temporalitet. Som parentes kan nämnas att detta är vad som
sker i Chris Boulds filmatisering My friend Joe (1996) där ett sockersött
önskeslut realiseras. Filmatiseringen gör våld på romanens slut genom
att visa på ett alternativ där Janne får leva vidare och missar därmed
hela poängen med karnevalen. Ett sådant slut är ologiskt dels med tanke
på hur allvarligt skadad Janne är i sin utveckling till kvinna, dels för att
det motsäger den komplexa flickskildringen i romanen.
Att Janne dör betyder, sett ur ett könsideologiskt perspektiv, att
maskuliniteten bekräftas och att den rådande könsordningen hänvisar
flickan till offerpositionen. Att Janne trots sin skicklighet i pojkgänget
är helt i händerna på sina förövare visar vilken oerhörd styrka det skulle
ha krävts av henne för att bryta sig loss. Den styrkan uppbådar hon
faktiskt i slutet. Hon dör inte utan att göra motstånd. Men det
motståndet räcker inte till för att betrakta upplösningen som
emanciperande, däremot är Jannes återkommande kamp för att rucka på
könsförtrycket i sig en starkt subversiv verksamhet. Att Janne, som kan
läsas som symboliserande femininitet verkar enligt lagbundenheter som
maskuliniteten inte får syn på är i sig omstörtande. Att Janne dessutom
överglänser pojkarna i traditionella maskulina egenskaper gör henne
inte till en transvestitisk hjälte, utan snarare till en karaktär vars
könsidentitet är befriad från samhällets begränsande normativa
65 Nikolajeva 2000, 212.
314